Lagen om samkönade äktenskap väckte protester inom delar av såväl frikyrkorna som Svenska Kyrkan. Man menade att begreppet ”äktenskap” traditionellt betytt en förening mellan man och kvinna. Och denna tradition ansågs svara mot en djupare sanning om människors samlevnad, som var oföränderlig.

Historiskt sett har ”äktenskap” betecknat en permanent heterosexuell samlevnadsform under specificerade juridiska och ekonomiska förpliktelser. För detta var det rationella sättet att reglera det sexuella samlivet så att det av en någorlunda garanti för att de barn som alstrades skulle ha sin vård och försörjning.

Detta omgavs med ett antal ritualer och föreställningar, som vartefter tiden gått fått ett självständigt värde – fastän de samhällsvillkor som skapat det gamla ”äktenskapet” förändrats.

Äktenskapet är inte, som i det gamla bondesamhället, en arbetsenhet. Giftermål är inte en ekonomisk fråga om att på fördelaktigast möjliga sätt gifta ihop jord och egendomar. Man väljer partner själv, äktenskap kan upplösas, ensamma föräldrar kan mycket väl försörja barn.

I dag handlar äktenskap om känslor, inte om ekonomi och försörjning. Man väljer en människa att dela vardagslivet med, och ingenting säger att det valet bara kan och får omfatta det motsatta könet.

Den nya lagen om samkönade äktenskap uttrycker äktenskapets faktiska innebörd i dag – ett uttryck för personlig samhörighet. Där lagstiftningens uppgift bara är att sätta upp regler för att hindra att en part exploaterar den andra. Inte att ange vilka som får bilda den typ av par som lagen skyddar.

Hela den förändring av äktenskaps- och familjelagstiftningen som skett de senaste hundra åren har drivits på från vänsterhåll (dit man här får räkna liberalerna). Det har handlat om att hävda individens rätt, individens personliga val, mot kravet på underkastelse under bestämda traditioner om hur familjeliv ”ska” vara beskaffat.

Så det är med viss förvåning man noterar att just vänsterfolk går i spetsen för kravet på konformitet med gamla traditioner i det som borde vara en skitfråga, men som raskt tycks avancera till en jättestrid om Principer med stort P – nämligen kronprinsessans önskan att få vandra in i bröllopskyrkan bredvid sin far i stället för den blivande maken. Radikala unga kvinnor dundrar ikapp med ärkebiskopen om vikten av att följa Traditionell Svensk Ritual, med ett jämspelt brudpar som kommer in i kyrkan tillsammans – i stället för att förfalla till en gräslig amerikansk sed, där kvinnan överlämnas som ett Osjälvständigt Paket från fadern till maken.

Ursäkta? Om vi kan förändra hela normen för vad äktenskap är och vilka som får ingå det, behöver vi väl inte plötsligt börja anse att traditionerna kring inträdet till vigselakten är för heliga för att förändras?

Visst, den anglikanska vigselritualen är patriarkal: ”Vem giver denna kvinna till äktenskap med denne man?”. Men det är ju inte den formuleringen som importerats! Själva vigselritualen är alltjämt den svenska. Man lånar bara en bit från en annan tradition och ger den, högst sannolikt, en helt annan innebörd än den ursprungliga, och vad är det för konstigt med det?

Att brudens far för dottern till altaret har blivit populärt på senare år. Betyder det att dagens oberoende, självsäkra, självförsörjande unga kvinnor plötsligt blivit osjälvständiga våp? Eller betyder det bara att de ser det som en fin symbol för att man lämnar sin barndomsfamilj för sin egen vuxenfamilj? Eller att man vill knyta ihop de båda familjerna genom att ha med båda i själva ceremonin?

Traditioner är inte eviga sanningar, utan formade av livet omkring. Det gäller äktenskapsbegreppet, och det måste få gälla själva ceremonin. Med samma princip som grund: det är det personliga valet som ska avgöra. Inte vad andra tycker om ”traditionen”.

Det finns en mer allvarlig bakgrund till detta, som är det egentliga skälet till att jag skriver detta.

Vänstern behöver faktiskt se upp med sin egen benägenhet att styra människors personliga val, när dessa val råkar strida mot de egna normerna för hur valet borde se ut. Menar vi vad vi säger om människors rätt att bestämma över det egna livets uttryck kan vi inte sätta upp våra egna uppfattningar som norm för andras personliga val. Visst, det finns tillfällen när personlig frihet kan kollidera med viktiga sociala hänsyn – men det gäller knappast frågan om brudens vandring fram till altaret.

Dessutom: Kronprinsessan har, vad jag förstår, fått kämpa rätt hårt för att få gifta sig med den man hon synnerligen självständigt har valt, på tvärs mot alla traditioner för hur tronarvingar borde välja äkta make. Då känns kritiken för ”osjälvständighet” vad gäller sättet att tåga in i kyrkan bara fånig. Har man fått kämpa i sju-åtta år för att över huvud taget få göra det, må man väl ha rätt att välja hur man vill göra det!

Anne-Marie Lindgren

Utredningschef Arbetarrörelsens tankesmedja

 

PS: Det har påståtts att den svenska traditionen att brudparet tågar in sida vid sida är ett uttryck för parternas jämställdhet. Äsch. Sedan katolicismens tid har äktenskap, formellt sett, krävt samtycke från båda parter. Hur stor valfriheten var i realiteten kan man diskutera. Men framför allt kunde kvinnor inte, fram till 1878, gifta sig utan sin giftomans samtycke. Det räckte inte med att hon själv ville, hennes förmyndare måste också vilja.?Så 1700-talets och 1800-talets brudar var inte särskilt självständiga, även om de vandrade uppför altargången bredvid den blivande maken. Det var ändå pappa som hade bestämt.