Denna vecka firar vi 30-årsjubileum för folkomröstningen om kärnkraft. I folkomröstningen gavs klartecken för att ta i drift de tolv reaktorer som var byggda eller under konstruktion.
 

 

Några nya kärnkraftverk skulle dock inte få byggas. I stället skulle kärnkraftverken avvecklas i takt med att de tjänat ut och när alternativa energikällor fanns tillgängliga. Den segrande linje två talade om en ”avveckling med förnuft”.

För att undvika kapitalförstöring förordades av linje två att avvecklingen skulle ske när kärnkraftverken var ekonomiskt avskrivna. Avskrivningstiden uppskattades till tjugofem år.

Vad som talades mindre om var att kärnkraftverkens tekniska livslängd var betydligt längre, omkring 60 år. När den kalkylmässiga avskrivningen var avklarad blev det därmed ännu mer rationellt att fortsätta driften – en ekonomisk insikt som dagens energipolitiker är väl medvetna om även om de inte gärna talar högt om det.

Dagens så gott som avskrivna kärnkraftverk producerar elkraft till mycket låga kostnader, cirka 20 öre per kilowattimma. Priset är mindre än en tredjedel av kostnaden för den kraftigt skattesubventionerade vindkraften. Kraftbolagens lönsamhet avspeglas i de enorma övervinster som de tre stora bolagen tillåts ta ut.

Elpriserna i Sverige är trots en hög energiskatt fortfarande relativt låga jämfört med andra länder i Europa. Kombinationen av billig vattenkraft och billig kärnkraft har varit oslagbar. Så länge vi låter bli att fullt ut anpassa våra elpriser till kontinentens högre prisnivå ska elkraften inte behöva bli nämnvärt dyrare.

Hur ska vår energiförsörjning klaras på längre sikt? Det kan tyckas som vi kan vänta ännu ett tag med att ta ställning i frågan. Det dröjer femton till tjugofem år innan dagens kärnreaktorer är uttjänta.

Men att ställa om energisystemet tar tid. Oavsett om vi ersätter dagens reaktorer med nya och bättre eller satsar på andra energikällor får vi räkna med genomförandetider på ett årtionde eller mer.

Den borgerliga regeringen vill öppna för byggande av nya kärnkraftverk på marknadens villkor. Den rödgröna oppositionen sätter sin lit till energibesparingar och vindkraft.

Ingen av linjerna är trovärdiga. Energiförsörjningen är för viktig för att lämnas åt marknadens godtycke. Vindkraften kan endast ge ett begränsat tillskott. Ju större tillskottet förväntas bli, desto högre blir dessutom kostnaderna. Detta därför att en mer omfattande vindkraftutbyggnad kräver dyrbara investeringar, dels i reservkraftverk som kan tas i bruk när det inte blåser, dels i en utbyggnad av kraftnätet.

På båda sidor om blockgränsen finns politiker som vill göra energiförsörjningen till en stridsfråga i valet. Men vi får inte enda ny kilowattimma för att partierna låser fast sig i ohållbara positioner.

En långsiktig energipolitik måste förankras i en blocköverskridande överenskommelse som arbetats fram i en parlamentarisk utredning med tillgång till den bästa expertis som går att uppbringa.

Vi har länge levt gott på de framsynta energibeslut som fattades på 1960-talet av Tage Erlanders regeringar. Men nu måste vi börja tänka själva. Och det kan kännas svårt eftersom vi vant oss av med det under de trettio år som gått sedan folkomröstningen.