Från den första april gäller nya priser på arbetets marknad. Många säger att osäkerheten är stor, hur ska det gå? Låt mig gissa.

 

Det blir löneökningar i de centrala avtalen, på ett par tre procent. Det är nämligen redan bestämt i avtal. Det finns ingenting som arbetsgivarna omhuldar mer än Samarbetsavtalet inom industrin. Den centrala delen i det avtalet är just centrala riksavtal med löneökningar. Inte kommer arbetsgivarna att riskera samarbetet med fackförbunden inom industrin – således, det blir centrala löneökningar i riksavtalen.

Det blir ettåriga avtal. Normalt vill arbetsgivarna ha långa, fleråriga avtal, facken korta avtal. Sen får arbetsgivarna köpa längre avtal genom att betala mer. Men i år vill inte arbetsgivarna köpa längre avtal, på grund av den ekonomiska krisen så har företagen inte råd med några löneökningar överhuvudtaget, säger dom.

Pratglatt statsråd
Men det finns ett annat och viktigare skäl till att arbetsgivarna avvisar längre avtal. För första gången på många år har fackförbunden inom LO enats i några viktiga maktfrågor, att stärka rätten till heltid, samt att begränsa visstidsanställningarna och arbetsgivarens rätt att hyra in arbetskraft. Ilskan och uppslutningen på den fackliga sidan är stark. Men med korta avtal orkar inte fackföreningarna förbättra villkoren, särskilt inte frågor om makt och inflytande. Arbetsgivarna försöker då minska risken för strategiska förluster i arbetsledningsrättens gränser – således, det blir korta avtal.

Så långt var allt gott och väl och avtalsrörelsen förutsägbar om det inte vore för det pratglada statsrådet Totto Littorin som i tv-programmet Uppdrag granskning sa att inhyrning i stället för rätt till återanställning är direkt stötande och uppmanade arbetsgivarna att i den kommande avtalsrörelsen reglera frågan.

Mer krävs
Jag kan tänka mig att då gick propparna i skallen på ett antal direktörer hos arbetsgivarna. Det är nu inte längre möjligt att runda frågan om inhyrning. Fackföreningsrörelsen har stöd för sina krav av en borgerlig arbetsmarknadsminister. Arbetsgivarnas strategi med korta avtal räcker inte, det krävs mer.

Arbetsgivarna kommer därför att föreslå långa tramsiga skrivningar om att frågan om inhyrning ska lösas lokalt, på arbetsplatserna i samverkan med hänsyn till företagens behov av flexibilitet och de anställdas trygghet och att de centrala parterna ska följa och utvärdera utvecklingen.

Risken är stor att någon eller några fackliga organisationer som gör avtal tidigt inte orkar avvisa arbetsgivarnas trams. Då har arbetsgivarna lyckats med att inte bara undvika en förlust, fackföreningarna har accepterat att inhyrning inte står i strid med rätten till återanställning. Att det kan vara lite olika beror på vad arbetsgivaren bestämmer.

 


Ingemar Göransson

Utredare LO
www.ingemar.st