I valet 2006 fick Centerpartiet 7,9 procent av rösterna, vilket faktiskt var en ökning med 1,7 från föregående val. Och partiet utlovade kaxigt en fördubbling till 16 procent till valet 2010.
 

 

Enligt den senaste opinionsmätningen är resultatet mer än en halvering, till 3,1. Opinionsmätningar kan visserligen svänga, och särskilt när det gäller småpartiet är exaktheten i resultaten svag. Men eftersom åtskilliga mätningar ger partiet en väljarandel kring 4 procent, kan man nog lugnt dra slutsatsen att väljarstödet är vikande, och att partistrategerna i Centern har anledning att vara rejält oroliga.

Den tilltänkta ökningen till 16 procent förutsatte att partiet skulle dra till sig nya väljargrupper utöver de traditionella, och ansträngningarna inriktades främst på att återupprätta den ställning i storstadsregionerna, som partiet erövrade under de Fälldinska glansdagarna på 1970-talet.

De nuvarande siffrorna kan läsas inte bara som att partiet misslyckats i det avseendet. De pekar tydligt på att partiet försökt vinna sina nya väljargrupper på ett sätt som skrämt bort de gamla kärntrupperna – utan att några nya strömmat till i stället. Det är den omvända utvecklingen mot 1970-talet, när Centern 1973 gick upp till 25,1 procent genom en politik som både stärkte de egna kärngrupperna och kraftigt breddade väljarbasen.

Så Centerpartiets problem kan ge anledning till en de reflexioner på temat konsten att förnya ett parti – och konsten att misslyckas med det.

Centern med det dåvarande namnet Bondeförbundet var från början ett landsbygdens intresseparti, framför allt ett intresseparti för mindre och medelstora lantbrukare/skogsägare. Det var grupper som ofta kände sig trängda av de starkare ekonomiska intressena hos storjordbruk och de stora skogsbolagen, och det skapade en intressegemenskap med socialdemokratin och det partiets kamp mot just starka kapitalintressen – låt vara att utgångspunkterna var helt olika. Centern var ett borgerligt parti i sin inställning till privat ägande och privat företagsamhet, men den företrädde en annan sorts ägare och företagare än moderater och folkpartister – det var, på ett helt annat sätt, ett ”småfolksparti”.

Landsbygdsförankringen förklarar varför C blev det första av de etablerade politiska partierna att ta till sig miljöfrågorna. I 1970-talets ”gröna våg” blev centern därför det radikala borgerliga alternativet, det som stod för framtidens nödvändiga miljöhänsyn och vågade kritisera kapitalintressena i storindustrin utan att för den skull hota marknadsekonomi och fritt företagande. Det hade en tydlig appell till väljare i städernas medelklass, som ofta bara var en halv generation från landsbygdsmiljön.

Som redan konstaterats: Det nya Centerpartiet knöt ihop kärnväljarna i det gamla Bondeförbundet med nya väljare i städerna, som oroade sig för miljön och inte kände sig hemma med det storindustriella samhället.

Maud Olofssons Centerparti har snarast skurit av banden till kärnväljarna. Det har inte blivit mycket mer än tomma fraser om bättre villkor för småföretagen. Partiet har helt övergett regionalpolitiken. Omsvängningen i kärnkraftsfrågan har varit svårsmält för många i den äldre generation som fortfarande bär upp mycket av själva partiarbetet. Den klantiga hanteringen av Vattenfalls kolkraftsengagemang blev förmodligen rent salt i de såren.

För de centerpartistiska kärnväljarna måste partiets omorientering mest kännas som att det totalt uppslukats av den moderatstyrda borgerlighet, där man själv aldrig riktigt känt sig hemma och där man känt att det som varit den egna profilen, det egna alternativet, försvunnit.

Och för de nya väljare man velat vinna – ja, varför skulle Centern upplevas som ett intressantare ”modernt” borgerligt alternativ än det som redan finns i form av moderaterna? Centern kan aldrig tävla med moderaterna om storstädernas välutbildade medelklass genom att försöka vara bättre på de frågor moderaterna redan äger. Den möjlighet man har är att försöka vara bättre i en fråga, som ligger borgerliga väljare nära men som moderater – eller folkpartister – inte riktigt är ägare av. I det perspektivet var det stora misstaget att släppa miljöfrågorna; det Centern borde ha gjort var att bli borgerlighetens lokomotiv i klimat- och energifrågorna, inte bara någon som traskade patrull efter Fredrik Reinfeldt.

För miljöfrågorna engagerar alltså storstädernas välutbildade medelklass – Miljöpartiets framryckning i opinionsmätningarna beror i stor utsträckning på röster från de grupperna. Precis som på 1970-talet hade C med detta kunnat intressera nya väljargrupper utan att för den skull stöta bort de gamla.

Över huvud taget kan man misstänka att den centerpartistiska anslutningen till det nyliberala tåget var feltajmat. Den nyliberala vågen håller på att sjunka undan, och vi möter på nytt en växande kritik mot de enkla ”marknadslösningar” som i praktiken ger för mycket makt åt bestämda ekonomiska intressen, och en ny prövande debatt om hur alternativen till detta ser ut. Då är Stureplanscentern ointressant.

Och om man nu vill göra mer allmänna sanningar av detta så kan man väl säga att om ett parti ska lyckas växa genom att dra till sig nya väljargrupper, så handlar det om att bredda sin politik – inte att totalt svänga om den.

Anne-Marie Lindgren