Ur spillrorna av Jag-samhället
 |
|
| Foto: TERJE BENDIKSBY / SCANPIX | |
ESSÄ. Politikern Barack Obama är en sak. Han är inte nödvändigtvis nytänkande, ödmjuk eller felfri. Fenomenet Obama, däremot, är något helt annat. Nobels fredspris är bara ett tecken på detta.
Förra hösten utbröt en veritabel tävling i vem som älskade honom mest. Det svenska beteendet liknade det amerikanska. I USA gick det så långt att republikanerna vände hans popularitet mot honom. I deras kampanjvideo ”We love Obama” korsklipptes han med Paris Hilton och Britney Spears och förlöjligades som ”världens största kändis”.
Obamas seger handlade inte bara om sakfrågor, utan inte minst om hans sätt att bedriva kampanj.
Svar på fantasier
Att också SvD:s USA-korrespondent Martin Gelin älskar Obama framgår tydligt av hans essäbok Det amerikanska löftet (Atlas).
Där beskriver han vem Obama blev på vägen mot Vita Huset:
”det amerikanska folkets – och i allt större utsträckning hela världens – samlade fantasier om vem en amerikansk president borde vara, vilket i förlängningen är deras samlade fantasier om vad USA borde vara.”
Det var hoppet om en ny värld som tog form, men hur gick det till? Gelins skildring ger, även indirekt, perspektiv på rollens tillblivelse.
Kampen om folkets tro
Obamas tal är famösa. Under presidentkampanjen utvecklade han förmågan från studietiden på Harvard, där han främst lärde sig ”ett sätt att tala och uppföra sig på”.
Han undvek attacker och gjorde de svartas historia till Amerikas kamp och ett löfte om förändring.
Att få vara med och ”skapa historia”, tillhöra ett högre syfte, är ett starkt koncept för många.
Men det fanns också ett hjärnspöke att bekämpa för Obama och hans andreman Joe Biden: ”Obama Biden”.
Kampanjen blev kampen om folkets tro.
Identitet
Att Obama var svart ansågs vara ett problem för de vita. Samtidigt var han kanske inte tillräckligt svart för de svarta.
Gelin närmar sig här verklighetens flerskiktade rasism: Ju mörkare, desto lägre status. Dessutom var Obama privilegierad och inte något offer för den segregation som drabbat så många icke-vita.
Hans lösning var lika enkel som genial. Han vände raspolariteten till en möjlighet. Hans kamp med sin identitet blev hans verkliga identitet. Han skapade en väg mellan ”de vita” och ”de svarta”.
Projektionsyta
Filosofen Simon Critchley beskrev positionen: ”Obamas ensamma universum”.
Kandidatens längtan efter ett hem skapade utrymme för ett Amerika förenat över alla gränser.
Han blev projektionsyta för spillrorna av Jag-samhället, för var och ens ensamhet och tvivel.
Att verka möjlig
Obamas politiska position är intressant då han inte företräder en väldefinierad grupp, utan i stället gestaltar en blandad samling individer. Retoriken handlade om att få honom att verka möjlig.
John McCain gick i samma fälla som paret Clinton (genom Bill) när han gav sig på Obamas person.
Republikanernas skickliga lansering av Sarah Palin, och ”Joe the Plumber”, fungerade inte.
När myten om ”det riktiga Amerika”, liksom nyligen Göran Hägglunds idé om ”verklighetsfolket”, visade sig vara död blev ”McCain the Maverick” i stället aggressor.
Det vill säga, den roll Obama undvikit genom att vägra kandidera som ”svart”. Den svarta identiteten, resonerar Obama, förlorar när den ger röst åt sin maktlöshet: ”Paranoid. Militant. Våldsam. Neger.”
Det sakliga allvaret
I stället fick Obama idealismen att bli ett värde i sig. Amerikas krig, katastrofen i New Orleans och finanskrisen hade skapat utrymme för ”hederlighet”.
Obama blev här tecknet för något egendomligt, som vi kanske ännu inte har sett slutet på.
Hans ton, det sakliga allvaret, utmärkte sig i det offentliga samtalet som hade urartat i konfliktorienterad mediedramatik – med övertydliga kombattanter och uppskruvad volym.
Där komiker som Stephen Colbert och Jon Stewart levde gott på att parodiera klimatet. I CNN röt den senare till programledarna:
”Det amerikanska folket behöver politisk debatt men i stället ger ni dem teater!”
Journalistikens roll
Gelins många trådar hänger ihop i hans ambitiösa satsning på att skildra en helhet, inte minst genom hans lyhördhet för detaljer.
Iakttagelserna under ett debattarrangemang för journalister i en hangar i Nashville har en särskild nerv.
”Det går att diskutera om det finns något journalistiskt värde i att samlas i ett rum med 1500 journalister och rapportera om precis samma sak.”
Jag tänker: Om presidentkampanjer existerar enbart för att rapporteras om, så är detta förstås något att rapportera om.
En bild av journalistens roll.
Bok: Det amerikanska löftet.
Författare: Martin Gelin.
Förlag: Atlas.
Per Zetterfalk
