ESSÄRECENSION. Tonårsflickans död är en urscen som Monika Fagerholm ständigt återvänder till. Men i den nya boken Glitterscenen är det också något annat än småtjejer hon tar livet av.

Här ödeläggs nämligen hela det fagerholmska litterära universum. Denna exotiska men dystopiska värld, där den enda koordinat som inte kan ifrågasättas är upplevelsens realism.

Från myt till mytologi
I den Augustvinnande Den amerikanska flickan gjorde karaktärerna myt av det mystiska.

Med subtila förskjutningar av berättarperspektiv blandade Fagerholm bort det fiktiva nuet i en underbar lek med narrativa symmetrier, upprepningar och disjunktioner.

I en prologaktig första del tar Glitterscenen vid där den förra boken tog slut.

Men här går Fagerholm ett steg längre och med tidens gång har myten förvandlats till mytologi: berättelsen om den amerikanska flickan har varit teater, och legenden har blivit så ikonisk att hon tillsammans med sin förmodade dråpare finns i en snökula – ”Kan köpas i suvenirbutiken.”

Följdriktigt
Att det hela slutar i kitsch och kommers känns helt följdriktigt och är ett nödvändigt korrektiv till den egna fiktionens desperata skönhet.

Men i romanens mittparti förändras tonen och Fagerholm tar ett steg in i mörkret – som ville hon rubba de nostalgiska läsningarna.

Det festliga dagdrömmeriet är förbytt mot en bister vuxenhet. Våldets och dödens närvaro från förra boken finns kvar, men det dunkla i människans handlingar och drifter får inte längre några fantasitändningar på mytens förlösande plan.

I stället åberopar berättaren ”realismen” i händelserna, drar dem ”ner på jorden, verkligheten.”

Evig upprepning
Det som gestaltas är den moderna människans tröstlösa belägenhet mellan två tomrum: hon är inte rationell nog att leva utan skenbilder och berättelser, samtidigt som hon är för förståndig att längre kunna tro på att det översinnliga kan rädda henne från illusionslösheten:

”Här ingen fernissa, här inga rosnätter eller födelsedagar, ingenting. Men – olyckor. Folkvisan. Har många verser. Samma sak i varje. Pärlor i ett halsband. En evig upprepning. Om och om igen.”

Allt blir mattrasor
Det finns en djupt sorgsam ironi i att boken heter Glitterscenen, eftersom den förra bokens Glitterscen – en skådeplats för vilja och föreställning och överlevnad – är släckt i den nya boken.

Den drivande kraften är ersatt av det igenkorkade illamåendets destruktivitet, som manifesteras i en halvpsykotisk sisyfoshandling: Tyget, som i Den amerikanska flickan var en så centralt mytskapande figur, blir här rivet och klippt till mattrasor:

”Samtalet. Alla förbindelser. Mattrasor.”

Vad som egentligen hände
Fagerholms ingivelse att rasera sin egen fiktion är sund, och betraktar man det långa mittpartiet som en antikropp till prologen och till den förra boken är skiftningen av tyngdpunkt vällyckad.

Hade boken slutat i denna sammanhangens frånvaro och manifestation av livets meningslöshet, skulle romanparets samlingsnamn, ”Slutet på Glitterscenen”, vara realiserad med dystopisk konsekvens.

Men Fagerholm tar ytterligare ett steg och tillägger en epilog som gör denna läsning ohållbar: det redovisas hur den amerikanska flickan dog – på riktigt.

Ett konstruktionsfel
Det finns inget som är tråkigare än en inomfiktiv ”sanning”, och hela rörelsen från det magnifika fiktionsbygget till raserandet av detsamma får ett tämligen indifferent slut.

Panikartat söker jag betydelser; hittar inga.

Och ju mera jag koncentrerar mig på att acceptera alla förbindelsers sönderrivenhet, desto klarare uppfattar jag epilogen som ett gigantiskt konstruktionsfel, vars funktion verkar vara att trots allt glädja den gamla skolans vad-hände-sen-läsare.

Eller är det avsiktligt?
Härmed ändras Glitterscenen från motfiktion till ”favorit i repris”, för vilken Fagerholm visserligen försökt skapa nya förutsättningar, men misslyckats spektakulärt.

Eller?

Att riva ribban från höga höjder är förtjusande stiligt, och störd av läsningen blir jag misstänksam: Vad om Fagerholms syfte är att utöva ett sataniskt dödande av darlingar, både sina egna och läsarens, och detta i flera led?

Med denna gäckande onda aning får jag återgå till verket.

Oscar Rossi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn