Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
 

SAMTID. Den vilda viljan att avsäga sig sitt kön har skrivande kvinnor artikulerat länge.

Kanske är Edith Södergrans inledningsrad i dikten ”Vierge Moderne” (1916), det man först kommer att tänka på: ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.”

Genom hela nittonhundratalet och fortsatt in i våra dagar har så intellektuella kvinnor stött och blött frågan om hur man ska förhålla sig till sin situation som skrivande kvinna – där finns uppenbara olikheter och belastningar jämfört med motsvarande position för mannen – samtidigt som oviljan att fastna i könsträsket varit stark.

Paradoxen väntar fortfarande på sin lösning.

En efterlysning
I ett blogginlägg anslöt nyligen kritikern Therese Bohman till detta problemkomplex när hon – smått förtvivlat – efterlyste intellektuella, kvinnliga förebilder som inte bedriver sitt liv och skriv ”med erfarenheten av att vara just KVINNA i centrum”.

Onekligen en begriplig efterlysning.

Men även om det är något oklart huruvida det är det feministiska perspektivet eller den specifikt kvinnliga utgångspunkten (vilket inte är synonymt) som upprör just i det här fallet, inbegriper frågan en dubbelhet som är minst sagt svår att få bukt med.

Strunta eller problematisera
Det som Bohman sätter fingret på är hur angeläget det alltjämt är för kvinnor att befria sig från tyngden av den egna könstillhörigheten.

Vägen ut ur denna obalans kan vara den ena eller den andra: antingen medvetet strunta i hela könsfrågan eller lika avsiktligt problematisera vad det innebär att vara just intellektuell kvinna.

Otvivelaktigt finns en skillnad, ännu har vi inte sett dikten som förkunnar: ”Jag är ingen man. Jag är ett neutrum.”

Att förminskas än mer
För intellektuella kvinnor får problematiken en extra skruv.

Incitamentet till att skriva utifrån erfarenheten av att vara kvinna är ju ofta upplevelsen av att vara reducerad till kvinna och att vilja problematisera det.

Finns det då en risk att man fortsätter den förminskningen om man fortsätter skriva med sitt kön som utgångspunkt?

Ja.

Men vad riskerar man om man låter bli?

Ett utgångsvillkor
Jag vill inte heller vara Kvinna.

Men så länge världen ständigt talar om för mig att jag är Kvinna, måste jag förhålla mig till det vare sig jag vill eller inte.

Det finns en poäng med att gräva där man står – det utesluter inte att man då och då, mellan spadtagen, lyfter blicken mot horisonten.

Läs också: Therese Bohmans blogg.

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn