Foto: PÅL SOMMELIUS / SCANPIX
 

ESSÄ. På inneromslaget till Ulf Lundells skiva Sweethearts från 1984 finns en bild av en brinnande gitarr fotograferad av B. Faidros.

Gitarristen Mats Ronander berättar, i Måns Ivarssons Lundellbiografi Vill du ha din frihet får du ta den, att fotografen är Ulf Lundells första fru, Barbro Lundell.

Hon tog en av Ulfs finaste gitarrer, ställde den i öppna spisen och satte eld på den för att sedan fotografera förstörelsen. ”En hämnd efter att han varit ute och festat”, bekräftar skivproducenten Kjell Andersson.

Gamar i träden
Den utpekade fotografen får inte förklara vad som fick henne att bränna gitarren.

I förordet till biografin skriver Måns Ivarsson att han ”undvikit att besvära släkt, ex-fruar eller flickvänner”. Däremot har han talat med en stor mängd medarbetare – musiker, producenter, förläggare och vänner.

Ex-fruarna har inte blivit intervjuade, men knappast lämnats i fred. Ulf Lundells och andras bilder av dem är med. Ett stående tema i biografin är jämförelser mellan Lundells liv och hans romaner och låttexter.

Ibland påpekas skillnader mellan verklighet och fiktion, men ofta används skönlitterär text som källa till hur det verkligen var.

Relationer med fruar, barn och flickvänner lyfts också fram i baksidestexterna på biografins tre delar.

På del tre står:

"När Ulf Lundells första hustru Barbro blir allvarligt sjuk hamnar han i rollen som ensam vårdnadshavare för parets tre barn. En roll han mot alla odds klarar.”

 

Mot alla odds? Barnen är 11, 14 och 15 år gamla när Ulf Lundell tar över vårdnaden, så själva arbetsinsatsen kan inte varit i närheten av det arbete mamman hittills gjort när hon varit huvudansvarig för barnen.

Den förklaring som ges, i del 2, är ett citat ur sången ”Strändernas svall” om att det suttit ”gamar i träden” sedan ”han tog över vårdnaden om barnen”. Gamarna är kvinnor, särskilt en ”gammal skolfröken”.

Vem hälsar på?
Det går också att utläsa att gamarna hade vissa skäl att sitta i träden. Under småbarnstiden isolerade han sig från familjen två somrar i rad för att skriva.

I en turnédikt skriver han om att komma hem från turné och se sonen trycka sig mot mamma och undra vem det är som kommer och hälsar på.

Lundells festande var välkänt och fyllespelningar hade gett stora rubriker. Hösten 1979, när Lundell är på turné i en månad och Barbro sitter hemma med två barn, ett och två år gamla, säger han i en intervju att Barbro förstås blir isolerad och att han vill vara en bra farsa:

 

”men jag vill ju vara en bra författare också, och det är jävligt kul att vara på turné fast det är förfärligt jobbigt också.”

Inte som pappan
När barnen flyttar in i femrummaren vid Zinkensdamm på Södermalm är Ulf Lundell nyligen fri från spriten och ”nyteraperad”. Dottern Sanna beskriver det senare som en bra men märklig tid eftersom de inte kände varandra på djupet.

Hur tänker en pappa som vill vara ”en bra farsa” men lämnar över ansvaret för sina barn till mamman och inte känner sina barn på djupet?

Måns Ivarsson verkar inte intresserad av den frågan, eller kanske någon fråga som ifrågasätter denne ”hjälte som gör slag i saken och kommer igen”, men några ledtrådar finns i biografin.

En sak står helt klar: Ulf Lundell ville inte bli som sin pappa Gerhard, den skötsamme socialdemokratiske arbetaren som ”visslar, går fort och ogillar allt som han uppfattar som mörkt, som till exempel jazzmusik och Strindberg”.

Mamma Ingrid var sömmerska men blir hemmafru när hon träffar Gerhard och får barn. Hon framstår som kärleksfull och lär ju varit den som tog hand om barnen, Gerhard framstår som auktoritär och helt utan förståelse för sin sons vilja att skriva och sjunga.

En gång försökte sonen förmå mamman att berätta om sin barndom men hon förstår inte vad det skulle vara bra för och blir dessutom avbruten av pappan. Det ger en fingervisning om hur föräldrarnas relation såg ut.

Pojkmannen
En flickvän får bidra med en bild av Ulf Lundell, om än i skönlitterär form. Maria-Pia Boëthius var tillsammans med Lundell innan han slog igenom och hon står modell för en av karaktärerna i Lundells debutroman Jack.

I romanen Svensson, Svensson! (1979), utgiven tre år efter Jack, finns ett porträtt av en pojkvän som heter Jack, som får tänkas ha drag av Ulf Lundell: ”en vuxen pojke som vägrar stelna i vuxenlivet”.

 

Han väcker förundran. Vem är han denne pojkman ”så fri från gamla manlighetskrav, så full av rädslor och humor”?

 

Så de gamla manlighetskraven från pappa har kastats över bord. Fine. Vad kom istället? Mest en vägran att acceptera vardag och tristess.

I äktenskapet med Barbro tycks de gamla mönstren från föräldrarna upprepat sig.

Ulf Lundell skriver i Frukost på en främmande planet (2003) att han inte tror på äktenskap men gifte sig för att det är camp. Bruden däremot började gråta och då förstod han att det betydde något helt annat för henne. Hon avbryter sina psykologstudier och blir hemmafru. Han gör karriär.

På Lundells skilsmässoskiva Den vassa eggen (1985) finns låten ”En fri man” med textraderna: ”Och vad får jag se av barnen?/En fjortondagarsskärva?”

Några månader efter att skivan släppts träder andra parten i den riksbekanta skilsmässan, Barbro Lundell, fram i Expressen: ”En fri man på stan. Gud så trist!”

Om Ulf Lundells många gånger offentliggjorda oro att han inte skulle få träffa sina barn säger hon att barn har rätt att förvänta sig att föräldrarna finns till hands jämt.

 

”De behöver kunna lita på att pappa inte sviker, när han lovat något.” Den pappan verkar barnen inte haft, i alla fall inte än.

Ett nödvändigt sammanbrott
Paret Lundell körde långt ned i de traditionella könshjulspåren. Chockbehandling med mamma i sammanbrott och pappa som plötsligt tar över vårdnaden lyfte dem bryskt ur spåren.

Barbro Lundell säger i en intervju 14 år senare att sammanbrottet var nödvändigt för henne, annars hade hon haft ”blödande magsår och tre-fyra hjärtattacker”.

Ansvaret för barnen verkar också ha varit bra för Ulf Lundell. Han lyckas turnera utan fylleslag och ägnar sig främst åt att ha ”kul med ungarna”. En kompis som rest på turné med Lundell berättar att de få gånger Lundell lyste upp var när han talade om sina barn.

Utpekad tid
Pojkmannen gjorde uppror mot faderns skötsamhet, men inte mot faderns syn på föräldraskap.

Flera studier visar att män fortfarande bara tar föräldraansvar när de får egen utpekad tid.

Det tragiska här är att pappan får sin utpekade tid så sent.

Viljan att vara en bra författare och har jävligt kul på turné får ta överhanden i femton år.

Skilsmässa och chockbehandling river djupa sår och samarbetet mellan föräldrarna fungerar inte alls. Det måste finnas bättre sätt. 

Ulf Lundell är en pappa som gör slag i saken och kommer igen. Men nån hjälte är han då rakt inte.

Ulrika Lorentzi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn