Foto: ANDERS WIKLUND/SCANPIX
 

KULTUREKONOMI. Landets kultursidor fylls av manifest om hur litteraturen av idag bör se ut – och av kommentarer till dessa manifest.

Och av sobra avståndstaganden från alla löften och program överhuvudtaget.

Väldigt mycket klokt sägs (och en hel del plattheter också förstås). Det är som om nånting driver diskussionen.

Jag tror att detta plötsliga drivmedel heter marginalisering.

Släpps inte in

Villkoren är oomkullrunkeliga. Den som ägnar sig åt att skriva anständig litteratur är – på några få oförutsägbara undantag när – dömd till en roll som panelhöna i den stora kommersiella dansen.

Men anständig litteratur menar jag att följa sitt inre och/eller samhälleliga kall, inte marknadens krav.

Med den stora kommersiella dansen menar jag att det är några få bästsäljare som drar in stålarna, och vilka dessa är har så gott som alltid bestämts på förhand.

Det är nämligen bara bästsäljare som släpps in i de alltmer slimmade bokaffärerna och i livsmedelshallarna. Övriga är förvisade till de få riktigt stora eller riktigt engagerade bokhandlarna, och till nätet.

Går ej att leva på

Däri ligger marginaliseringen. Det går inte att leva på att skriva bra böcker. En roman som säljer hyggliga tusen exemplar och därmed bär sina kostnader ger kanske författaren 10.000 i handen efter skatt och sociala avgifter.

Då behövs det andra motiv till varför man håller på. I kylan.

Medan andra författare som tar mer lättvindigt på sin uppgift lever gott inne i värmen. Och genererar ofattbara vinster.

Det är nämligen väldigt billigt att framställa böcker numera. Till skillnad från hur det var förr.

Smörjmedel

Om hur det var förr kan man läsa i Krister Gidlunds lilla memoarbok Bokförläggaren, utgiven på hans eget förlag, Gidlunds.

”Bokutgivning sågs inte som vilken kommersiell verksamhet som helst. Och var det inte heller. Den fann sin näring i omprövande och nyskapande texter om allt mellan himmel och jord, vilket krävde sin särskilda professionalism. Att vara den nya litteraturens barnmorska var en uppgift av högre dignitet än att ensidigt värna om profit och omsättning. Kapital behövdes förvisso, men som smörjmedel i verksamheten, inte som målet för den.”

Denna urbota nostalgi har förstås politisk relevans långt utöver bokbranschen. Och Gidlunds hågkomster vimlar av liknande salta iakttagelser.

Folket i Bild

Tragikomisk är skildringen inifrån Folket i Bild av hur försäljningen av billiga ”folkböcker” via lokala ombud först upplevde en boom med jätteupplagor, sen en rejäl krasch därför att de alltmer guldkantade bonusarna till ombuden hade lockat till glädjekalkyler på bred front när efterfrågan runt 1960 började minska.

En riktig bubbla med andra ord. Och att jag kom att koppla samman samtidsförfattarnas yrkesstolthet med den gamle bokförläggarens handlar just om en tro på andra värden än snabba pengar och motståndslösa ”läsupplevelser”.

Att det trots allt går att leva och verka i marginalen.