Byggettans ordförande Johan Lindholm tar fram telefonen och får till slut tag på den svenska byggherren, och plötsligt verkar det som att allt är löst.

– Det här är som i en film, fast värre, säger Paul Augustin Minzala.
 

För tre veckor hoppade han på en buss i hemstaden Brasov i Rumänien. Nu sitter han i en konferenssal hos Byggettan i Solna. Det är en kväll i september och han är lurad och hungrig.

 

Han, som heter Paul Augustin Minzala, har tillsammans med ett tiotal av sina rumänska arbetskompisar kommit till Byggettan i Stockholm.

De berättar sin historia om hur de kom till Sverige för att jobba. Om arbetslösheten som flåsar dem i nacken, och familjer att försörja.

– Jag var desperat, förklarar Paul Augustin Minzala.

Snabba ryck
Så kom ett erbjudande.

I Brasov finns ett bemanningsföretag som drivs av en rumän med svenskt pass.

– De behövs byggjobbare i Stockholm, förklarade företagaren.

Och snabbt skulle det gå. Det var ont om tid och bråttom, bråttom, bråttom. Männen som fick erbjudande om jobb ville veta mer om lönen, villkoren och arbetstiderna.

– Oroa er inte, försäkrade entreprenören.

Sex euro i timmen skulle de få i handen den första månaden, sa han. Inga avgifter skulle dras, de behövde bara betala bussresan och maten själva.

Och efter tre månader skulle lönen höjas till åtta euro i timmen.

Formalia
Men det där var bara formalia. De var ju du och bror med varandra och det enda som behövdes göras var att skriva namnteckningen på ett blankt papper.

Det behövdes nämligen en del juridiskt dribblande för att slippa betala de höga nordiska skatterna. Kontraktet skulle senare fyllas i ovanför underskriften.

Som av en händelse kunde företagaren också erbjuda en bussresa till Sverige eftersom han dessutom hade ett alldeles eget bussbolag.

Redan dagen efter var de tvungna att hoppa upp på bussen, svaren på alla frågor skulle de få senare.

 

Uteblivet förskott
Väl i Sverige tas de emot av ett annat företag, ett svenskregistrerat aktiebolag. Bolaget skulle sedan hyra ut dem till ett mellanstort svenskt byggföretag.

De jobbar en vecka. De jobbar två veckor och det känns konstigt.

Något utlovat förskott på lönen har rumänerna inte fått och kontraktet de skulle få har de inte sett skymten av.

Det pratas också på bygget. Några av de andra utländska arbetarna säger att de inte skulle få se skymten av de där sex euro i timmen, pengar för boende och diverse avgifter skulle dras av.

De blir oroliga och undrar om de kommer att få någon lön.

– Jag har min familj därhemma, säger en av männen där han sitter i konferensrummet.

– Det här är inte mänskligt. Jag finner mig inte i det här, säger en annan.

De är hungriga och har bara ätit bröd den senaste veckan. Pengarna till maten fick de låna av en av byggjobbarnas pappa som skickade dem från Rumänien.

Sverige värst
Tolken i salen ser tagen ut. Hon har svårt att hitta orden, sätter sig ned.

En av byggjobbarna förklarar att han jobbat i flera länder men att Sverige är värst. Tankarna vandrar där jag sitter i fackförbundets nyrenoverade lokaler. Jag tänker på de thailändska bärplockarna som luras till Sverige med löften om hög lön.

Jag tänker att jag har hört det förr. Sverige är värst. Det har jag också hört polska och baltiska byggjobbare säga. Kanske är det inte alltid sant, men något paradis för utländska arbetare är Norden knappast.

I en paus tar Byggettans ordförande Johan Lindholm fram telefonen. Han får till slut tag på den svenska byggherren.

Plötsligt verkar det som att allt är löst. Byggföretaget lovar att anställa de utländska byggjobbarna. De behöver inte längre knoga för bemanningsföretaget och dessutom ska lönen dubblas, minst.

Som i en film
Byggherren säger att han inte kände till under vilka förhållanden rumänerna arbetade.

– Så är det ofta, säger Johan Lindholm.

Då facket berättar om att de ska anställas av byggherren och få högre lön spricker ett tiotal ansikten upp i ett leende. Det skakas hand och skrattas.

– Det här är som i en film, fast värre, säger Paul Augustin Minzala.

Återigen skakas det hand. De rumänska byggjobbarna får med sig en stor papperspåse med överblivna smörgåsar innan de åker till sin tillfälliga inkvartering norr om stan.

I morgon är det en ny dag och några rumänska byggjobbare kan arbeta med mätta magar.

I morgon är det en ny dag och någonstans sätter sig några byggjobbare på en buss som ska föra dem till ett utlovat paradis.