Vi måste göra oss av med den socialdemokratiska jantelagen i utbildningspolitiken. Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo.  Så motiverar skolminister Jan Björklund sitt senaste skolpolitiska utspel, det om ”elitklasser” i gymnasiet för elever som är duktiga i teoretiska ämnen.

 

 

Jag har själv varit en ”duktig elev” med behov av att utvecklas i ”mitt eget tempo”. Även om det inte var något inneboende och oföränderligt; som så många andra ”duktiga elever” hade jag till exempel föräldrar med högskoleutbildning. När jag började skolan på 80-talet kunde jag redan det man skulle lära sig i första klass.

Jag fick växla mellan att ”hjälpa läraren” och att gå till en speciallärare, som inte heller visste vilka aktiviteter hon skulle hitta på. Det slutade med att jag fick hoppa över andra klass och börja direkt i 3:an nästa år. Det blev ingen bra lösning.


Standardiserad undervisning
Jag har aldrig kommit på tanken att det skulle vara ”jantelagen” som gjorde att skolan inte passade mig.

Det handlade absolut inte om att man inte ”fick” vara duktig. Det fick man, och det gav beröm. Problemet var att undervisningen var så standardiserad att det inte fanns utrymme för några variationer. Jag kanske föll utanför normen, men det gjorde de flesta andra också. Vissa klarade mattetalen snabbare än förväntat, andra klarade dem långsammare. Vissa kanske klarade dem i ungefär den förväntade takten, men blev ändå av med sin lust att faktiskt lära sig något genom att sitta på rad och följa en väg som var fantasilöst utstakad i minsta detalj.

Jag har nog antagit att det här har blivit bättre. Att skolan har blivit mer flexibel och ger mer utrymme för varje elevs intressen och behov. Kanske är det så också.

 

Men i så fall vill Jan Björklund nu vända utvecklingen tillbaka. ”Elitklasser” är bara ett av de tydligaste exemplen på den konsekventa sortering som alliansregeringen vill genomföra genom hela skolan. Tidiga betyg och avskaffande av ämnen som ger högskolebehörighet på yrkesförberedande program är två andra. Barn och ungdomar ska sorteras in i olika kategorier och sedan stanna på sina platser. Det är inte motsatsen till att alla ska ha samma tempo och gå samma väg. Det är en mer ojämlik variant av samma sak.


Ofrihet
Problemet med ”elitklasserna” är inte bara att de kommer att fyllas av elever med högutbildade föräldrar. Det handlar också om att man ger upp ambitionerna att både ”elit” och de som har problem i skolan ska rymmas i den vanliga gymnasieskolan.  Är gymnasiet verkligen för sent för att komma på att man är så intresserad av och begåvad i teoretiska ämnen att man faktiskt kan bli ”elitbra”? Eller, för den delen, att man inte var så intresserad när allt kom omkring?

Sorteringsskolan skapar inte bara ojämlikhet utan också ofrihet. Det är verkligen inte särskilt liberalt.

Hanna Pettersson