KULTURKROPPAR. När Bawo Lawal och Robert Sanders dyker upp på sportaffären i hjärtat av Harlem har det börjat skymma. Det är hög tid att bege sig till en playground för att hinna med lite basketspel. Street basket.

Väl där, ett par kvarter från paradgatan Martin Luther King Avenue, dröjer det inte länge innan vännerna tuppar upp sig på patenterat Harlemvis.

– Vi tävlar alltid. Det handlar om att utmana sig själv genom den andre, säger Lawal och andas ut efter några ansträngande övningar, one-on-one.

En boll och ett par skor

I de amerikanska storstäderna vimlar det av basketplaner. Ett fenomen som varit konstant sedan 60-talet då sporten exploderade. Inledningsvis i landets norra delar med colleges som värvade storskaligt i jakt på talanger från den svarta storstadsslummen. I slutet av decenniet hakade även de mest segregerade universiteten från södern på.

 

En symboliskt viktig händelse ägde rum 1966 då Texas Western University, vars sju främsta spelare var svarta, tog hem National Collegiate Athletic Association Championship, före det helvita University of Kentucky.

Ligor och klubbar har sedan dess dominerats av svarta förebilder som inspirerat, närt drömmar hos miljontals ungdomar. Spelarna har också varit de bäst betalda i en sport öppen för alla, så varför inte? Det som krävs är en boll, ett par gympaskor och en spelplan.

Siktar högt

I dag börjar 40 000 ungdomar årligen spela basket i organiserad form, varav knappt 40 når det optimala målet, NBA (National Basketball Association).

En nyligen genomförd undersökning visar att 70 procent av den svarta basketspelande ungdomen mellan 13–18 år förväntar sig en framtid som spelare i just NBA, där genomsnittslönen 2007 var 5,2 miljoner dollar.

Lawal och Sanders har inte siffrorna men har koll på verkligheten.

– Jag har alltid drömt om att spela basket och det enda jag kan göra är att fortsätta arbeta hårt för att bli bättre. Jag är 17 år och måste ta chansen, det finns igen annan som gör det åt mig, säger Sanders som går andra året på The Eagle Academy for Young man. En offentlig skola i Bronx med särskild inriktning på svarta ungdomars situation i samhället.

 

Rektor David Banks måtto för undervisningen blir smått bombastisk:

”The eagle doesn’t flock. It soars above the clouds. We wanted our young men to see themselves as eagles, with strength, courage, vision and power. We wanted them to aspire to the highest ideals.”

Man känner stolthet

Och kanske är det nödvändigt att sikta högt. Ungefär hälften av New Yorks svarta män i åldrarna 16–64 har inte något arbete att gå till. En mätning gjord innan Lehman Brothers försattes i konkurs. Liksom Harlem och Bronx inte ger sken av att vara några trygga medelklassamhällen, i synnerhet inte sett med blågula ögon.

– Människor dör och allt det, men det har blivit bättre. Att få bo i New York är en gudagåva. Är du uppvuxen i Harlem förväntas dessutom att du spelar basket och gör det bra. Det finns så många som gjort det tidigare, bevisat att det faktiskt går.

 

Det gör att man känner stolthet, säger Sanders med indirekt hänvisning till den svarta sportens pionjärer och lag som the New York Renaissance (Rens) och Chicago-baserade the Harlem Globetrotters (Globbies) som dominerade stort under det sena 1920-talet.

Detta torde fortsätta
Mycket talar för att utomhusplanerna även i fortsättningen kommer att vara tummelplatser för tusentals innerstadsungdomar med behov av att uppträda, tävla och knyta vänskapsband. Miljöer där de sociala koderna är minst lika viktiga som ett bra skott, en snygg dunk, block eller dribbling.

Läs också: Kulturkroppar (1): Kroppsbyggnad.
Läs också: Kulturkroppar (2): Boxning.

Niklas Instedt
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn