I tidningarna beskrivs de som stenkastande vänsteraktivister. Enligt honom själv handlar det om rättvisa, och en vilja att få folk att engagera sig.

Runt första maj, nationaldagen och andra symboltyngda datum ökar antalet sammandrabbningar mellan nazister och antinazister.

LO-Tidningen har träffat en av dem som varit ute många gånger på Stockholms gator, en av dem som ser aktioner som en väg till ett vänstersamhälle, och som vill ha en nolltolerans mot nazistiska demonstrationer.

Tidigt engagemang
Engagemanget började redan i uppväxten.

– Jag frågade mig varför mitt liv såg ut som det gjorde.

– Jag såg att politiska beslut hade påverkat mig och speciellt min mamma, och det var där det började, säger han.

Mamman har universitetsstudier bakom sig, men en ledsjukdom har sedan många år inskränkt hennes arbetsförmåga till ett minimum.

– Det har varit kriser och ibland har mamma lyckats medge att vi inte har pengar. När hon säger det, då är ekonomin verkligen usel, medan mina klasskamrater kunde komma hem och alltid ha mat i kylskåpet.

– I dag har hon skulder för saker som hon inte borde stå i skuld till. Hon har mycket låg inkomst och jag tycker inte hon får någon hjälp.

Varför tog då engagemanget just det här uttrycket?

– Jag kände att det här skulle passa mig och det blev aldrig något vanligt parti. Men det var svårt att kontakta de här grupperna, av många skäl.

Hårdnat förhållande
När han var 15 eller just fyllda 16 år, han minns inte riktigt, fick han kontakt med andra som redan hade varit ute på gatorna.

Första gången han själv gav sig ut på Stockholms gator var under en första maj-demonstration. Han ville visa sig tillsammans med de andra, som ett alternativ, inte mer.

I dag har han varit med vid flera aktioner och demonstrationer, och hans förhållande till polisen och till motståndarna på högerkanten har hårdnat. Det har lett till att han två gånger har gripits av polis.

Men är det verkligen rätt att bryta mot lagen vid aktionerna?

– Med tiden klassar poliserna en som ligist. Men som jag ser det försöker jag få stopp på en utveckling som varken regeringen eller polisen verkar se.

– Visst finns det de som bara är med för att få förstöra. Och det är naturligtvis inget syfte för mig.

Gatukrig
Han berättar om det krig som pågår på våra gator. Han kan gå genom Stockholm och märka att något är på gång, att nazister är på jakt efter ”rödingar” som han säger, eller förbereder sig för att dela ut flygblad och förbereder sig för att slåss.

Nyligen stormade nazister och anti­nazister in på skolan Södra Latin i Stockholm i vilt slagsmål med varandra. Där pågick ett högskoleprov och läraren som höll i det blev nedslagen när hon försökte gå emellan.

Inte många förstod vad som hände, men nazister hade ett möte utanför när motståndare kom dit. Polisen var där, men hamnade bakom nazisterna när grupperna drabbade samman.

Skrämseltaktik
Han var själv där, utanför skolan, och han godkänner inte att polisen ger nazisterna demonstrationstillstånd.

– Vi vill inte låta dem sprida sin propaganda. Nazismen är som en vattenläcka som måste stoppas var än läckan uppstår. Vad än polisen tycker så tycker jag det är sjukt när Sverige är så mångkulturellt som det är i dag.

Har du varit med vid demonstrationerna i Salem?

– Ja, där är det svårt. Det är svårt att komma till direkt konfrontation.

Efter bråket vid Södra Latin lade nazistiska hemsidor ut bilder på motdemonstranterna, och uppmanade att rapportera namn och adress om de kände igen någon.

Han säger att det ingår i nazisternas skrämseltaktik, men det är inte bara nazister som gör upp listor.

– Polisen har båda grupperna kartlagda. Jag har varit med om att poliser stoppar mig när jag är på väg till jobbet eller ute på stan – och de säger mitt namn och undrar vart jag är på väg och vad jag ska göra. De vill visa att de håller koll på en.

Bryska poliser
Båda gångerna han själv har gripits har varit i närheten av Norrmalmstorg. Och båda gångerna anser han att polisen har gått fram bryskt, både mot demonstranter och mot förbipasserande.

– Det är det som skiljer kravallsnutar från vanliga poliser. Patrullerande poliser har mycket mer känsla.

Vad säger din mamma nu?

– Hon håller med mig, men tycker att vi ska nå målet på andra vägar. Hon tror på övertalning. Men jag tycker att nazism inte får accepteras över huvud taget.

Du är född i Sverige men din mamma kommer från Latinamerika. Vad identifierar du dig själv som?

– Nu identifierar jag mig som svensk men tidigare var det svårt att skapa en egen identitet. För länge sedan frågade jag mamma, ”är jag chilenare eller svensk?” och hon sa: ”Du är så svensk som du kan bli, men det spelar ingen roll. Blod från Chile ser likadant ut som blod från Sverige.”

Men är din mamma inte orolig?

– Jo, hon vill ju inte att jag ska ha med polisen att göra. Hon vill att jag ska bli lycklig och hålla på med det jag vill. Hon är orolig och jag tar till mig oron, med all respekt.

– Det kan också vara svårt med gamla kompisar. De läser i tidningar och säger att ”du är bara en sådan där som pajar fönster och kastar glasflaskor”, men jag säger att om man studerar allt som händer ser man felen och då måste man ta ställning.  Rättigheter är något som folket har kämpat sig till, och några måste engagera sig.