Två av tre väljare säger sig inte känna till att vi om fem månader ska hålla val till Europaparlamentet. Okunskapen är inte så förvånande. Ännu uppmärksammas EU-valet förstrött i massmedierna. Men det räcker inte som förklaring. Väljarnas ointresse har djupare orsaker än bristen på mediebevakning.

I förra valet till Europaparlamentet deltog bara 38 procent av de röstberättigade. Väljarna var uppenbart oengagerade. Vad berodde det på?

En förklaring är denna. Den stora fråga som väljarna ställs inför i ett nationellt val är alltid: vem ska bilda regering?

Det är den frågan som ger valrörelsen dess nerv. Det är därför valdeltagandet i ett nationellt val blir högt. Väljarna vet att deras röst avgör vem som ska styra landet de närmaste åren.

Någon sådan koppling mellan valhandlingen och regeringsbildning finns inte i Europaparlamentsvalet. Ministerrådet är EU:s verkliga maktcentrum, dess regering om vi så vill. Och ministerrådets sammansättning kan inte Europaparlamentet påverka, oavsett vilka partier ländernas befolkningar har röstat på.

Inget land, och absolut inte de stora länderna i EU, har minsta tanke på att låta ministerrådet bli direkt ansvarigt inför EU-parlamentet på samma sätt som en nationell regering är underställd riksdagen i en nationell demokrati.

EU är i grunden ett mellanstatligt samarbete mellan demokratier
Idén om att utveckla unionen till en federativ stat av amerikanskt snitt är och förblir en dödfödd idé. Den stöds varken av medlemsländernas regeringar och än mindre av deras befolkningar. Trots all fluffig retorik är EU i grunden ett mellanstatligt samarbete mellan demokratier.

Problemet är bara att bevarad mellanstatlighet är svårförenlig med den fortlöpande överföring av befogenheter som pågår från nationalstaten till överstaten. Överföringen får till konsekvens att unionens omtalade ”demokratiska underskott” växer närmast med automatik.

Demokratin kläms åt från två håll. På nationell nivå inskränks folkstyret. På överstatlig nivå fattas besluten i former som gör beslutsfattarna oåtkomliga för traditionellt politiskt ansvarsutkrävande, det vill säga att väljarna vid ett samlat tillfälle kan avsätta de styrande.

Det nu vilande Lissabonfördraget är ingen lösning på dilemmat, snarare tvärtom. Fördraget innebär att fler beslut ska fattas med enkel majoritet i ministerrådet. Avskaffandet av vetorätten kommer främst att gå ut över de mindre medlemsländerna. Det är de som i första hand riskerar att bli överkörda. De stora törs ingen ge sig på.

EG-domstolen kör över de nationella lagstiftarna
Problemet spetsas till av att EG-domstolen ogenerat kör över de nationella lagstiftarna antingen genom att ge fördragen en ny innebörd eller också genom en extrem tolkning av något EG-direktiv. Domstolen har därmed bidragit till en ökad rättsosäkerhet inom hela EU. Kännetecknande för dess domar är att de konsekvent gynnar överstaten på bekostnad av de nationella lagstiftarna.

Domstolens maktfullkomlighet har uppmärksammats av bland annat Roman Herzog, tidigare tysk förbundspresident och även under flera år ordförande i den tyska författningsdomstolen.

Han menar att den nuvarande EG-domstolen överhuvudtaget inte är lämplig att avgöra kompetenstvister mellan nationell lag och överstatlig lag. Han spär på kritiken genom att klandra EG-domstolen för att ”systematiskt ignorera grundläggande principer för västvärldens sätt att tolka lagar” och för att ”strunta i lagstiftarens vilja och till och med vända den till sin motsats”.

Tala ärligt om konflikten mellan det nationella folkstyret och överstaten
Det man önskar inför det kommande EU-parlamentsvalet är att de politiska partierna talar ärligt om den växande konflikten mellan det nationella folkstyret och överstaten istället för att skyla över motsättningen.

För det första måste påståendet att i en global värld måste allt fler beslut fattas överstatligt ifrågasättas.Visst finns frågor, som till exempel miljön, där överstatligt samarbete är nödvändigt. Kontroll av finansmarknaderna är ett annat exempel.

Men allmänt gäller att behovet av överstatliga beslut är långt mindre än vad som ofta påstås. Det finns få fördelar men desto fler nackdelar med att sådant som skatter, bostadspolitik, presstöd, apoteksväsende, familjepolitik, sjukvård, arbetsrätt, alkoholpolitik, snus, energiförsörjning, straffrätt – för att nämna några aktuella politikområden – i allt större omfattning regleras på överstatlig nivå. På alla dessa områden tenderar överstatlig reglering att leda till lika absurda resultat som uppnåtts genom den överstatliga jordbrukspolitiken,

För det andra bör EG-domstolen vingklippas. Kraven på nationella domstolar att inhämta förhandsbesked bör slopas. Enskilda domare ska till skillnad från nu kunna reservera sig i domstolen. Domstolens förhandlingar bör vara offentliga. Kompetenstvister mellan nationalstat och överstat bör lösas inte av domstolen utan genom någon form av politisk procedur, som stärker nationalstatens företrädesrätt.

Regeringen har fallit undan för överstatens påbud
Centerledaren Maud Olofsson myntade inför förra valet det fyndiga slagordet ”ett mindre men smartare EU”. I praktiken har dock den borgerliga regeringen inte följt denna uppmaning. I fråga efter fråga – nu senast ländernas rätt att själva utforma sina arbetsrättsliga lagar – har den borgerliga regeringen fallit undan för överstatens påbud.

Även socialdemokraterna har varit märkvärdigt godtrogna i sin inställning till det nya Lissabonfördraget. Partiets valplattform inför årets parlamentsval markerar en tillnyktring. I denna slås fast att tydliga gränser måste sättas för EU:s maktutövning.

Konflikten mellan nationalstat och överstat är inbyggd i EU:s konstruktion. Den får vi leva med. Men ambitionen måste vara klar. Den okontrollerade tillväxten av överstatens makt måste stävjas. Socialdemokratin borde göra sloganen ”ett mindre men smartare EU” till sin egen. Den borgerliga alliansen gör inte längre anspråk på den.