För fyra år sedan blockerade Byggnads ett skolbygge i Vaxholm. Ingen tyckte från början att stridsåtgärden var märklig. För Byggnads var det ett rutinärende. Det handlade om en småskuttsfirma som vägrade att skriva på ett kollektivavtal.

Byggnads genomför varje år tusentals förhandlingar med arbetsgivare som inte vill betala avtalsenliga löner. Så vem kunde ana att just denna förhandling med det lettiska byggföretaget Laval skilde sig från andra förhandlingar?

Praktiskt sett handlade det bara om ännu en krånglig utländsk entreprenör som påstod sig betala lika mycket eller sa sig vara villig att betala efter svenska avtal. Det var som så ofta en lögn.

Men det tog tid att avslöja den. Först efter nästan ett år kom det fram att den lettiska byggfirman Laval bara betalade sina anställda 35 kronor i timmen enligt uppgifter till det lettiska skatteverket. I samma veva avslöjades att den tvingat sina anställda att skriva på ett skenavtal där lönen påstods vara omkring 80 kronor i timmen.

Ovilja att ta hänsyn till fakta
Dessa fakta rapporterades bara i fackförbundspressen, inte i borgerliga tidningar. Vad värre är, oviljan att ta hänsyn till fakta var inte förbehållen borgerliga medier. När konflikten så småningom först hamnade i den svenska arbetsdomstolen och sedan i EG-domstolen bortsåg de båda juridiska instanserna helt och hållet från vad som ägt rum i verkligheten, det vill säga att vad vi här såg var ett klart fall av lönediskriminering som är förbjuden enligt utstationeringsdirektivet.

EG-domstolen ogiltigförklarade nämligen Byggnads blockad på formella grunder. Det ena skälet var att domstolen ansåg att Byggnads avtalskrav var svårbegripliga för utländska entreprenörer. Det andra skälet var att svensk lagstiftning sas vara otydlig om vilka krav som kan ställas på ett utländskt företag som är tillfälligt verksamt i Sverige. Genom att hålla sig till formalia behövde domstolen inte befatta sig med att hela konflikten handlade om ett solklart fall av lönedumpning.

Om detta kan man tycka vad man vill, men det var klart att svensk lagstiftning måste anpassas till det nya rättsläget. Uppgiften gick till Medlingsinstitutets chef Claes Stråth. Han fick i uppdrag att föreslå ändringar i svensk lag som medför att den svenska modellen med kollektivavtal blir förenlig med EG-rätten.

Facket har bara rätt att ta strid för minimivillkoren
Av hans betänkande framgår att uppgiften inte har varit enkel. Stråth anser att facket kan kräva kollektivavtal av gästande företag och ta strid för dessa så länge kraven håller sig inom utstationeringsdirektivets hårda kärna, det vill säga avtalens bestämmelser om lön, semestrar, arbetstid och arbetsmiljö. Han hävdar också att facken har rätt att kräva bättre villkor än de som anges i lagstiftningen på området.

Det låter ju betryggande. Kruxet är bara att Stråth anser att kraven i princip bara kan gälla avtalens minimivillkor. Dessa kan i och för sig vara höga, men det förutsätter i så fall att de flesta svenska avtal översätts till ett slags utstationeringsavtal som ska gälla för utländska företag.

Stråths förslag innebär i denna del att nästa avtalsrörelse blir extra komplicerad. Facken måste ju se till att villkoren för utstationerade arbetare blir så goda att lönedumpning förhindras.

Ska man lyckas med den uppgiften bör arbetsgivarna helst vara med på vagnen för att ge kraven tillräcklig tyngd. Med tanke på hur motsträviga arbetsgivarna hittills varit finns risk att de saboterar försök i denna riktning. Saken skulle underlättas om de pågående huvudavtalsförhandlingarna ledde till bindande riktlinjer för medlemsorganisationerna.

Facket måste gå till domstol om arbetsgivarna visar upp skenavtal
En stor svaghet i utredningen är att facket inte ska få vidta stridsåtgärder mot utländska företag som påstår att de i egna avtal ger sina anställda bättre villkor än de som gäller i svenska branschavtal. Om facket misstänker att den utländske arbetsgivaren presenterar ett skenavtal, vilket uppenbarligen var fallet i Lavalkonflikten, måste det i praktiken vända sig till en domstol i det utstationerade företagets hemland för att vinna rättelse.

Detta är förstås en fullständigt omöjlig regel. Det skulle dels ta orimligt lång tid, dels förutsätta att facket skaffar sig full juridisk kunskap om andra länders arbetsmarknadslagar, som om det inte vore nog svårt att hålla reda på de svenska. Vad Stråth egentligen gör är att bakvägen införa den hemlandsprincip i tjänstedirektivet som Europaparlamentet redan förkastat.

På denna punkt måste regeringen se till att vi får en ordning som gör att facket enkelt kan stämma ett utländskt företag med skenavtal direkt inför den svenska arbetsdomstolen. För dem som arbetar i Sverige ska svenska lagar gälla som direkt kan prövas i svensk domstol och endast av denna.

Vid presentationen av sin utredning förklarade Stråth öppenhjärtigt att han inte var helt säker på om hans förslag var förenliga med EG-rätten. I sista hand är det den mäktiga EG-domstolen som avgör det, påstod han. Det är en märkvärdigt underdånig hållning. Under senare tid har EG-domstolen meddelat en rad svårtolkade och motsägelsefulla arbetsrättsliga domar.

Godtycklig rättsskipining
Rättsskipningen har fått ett drag av godtycke som är oacceptabelt. EG-domstolen har utan tvivel överträtt sin kompetens genom att försöka detaljreglera medlemsländernas arbetsrättsliga lagar. Vi måste alltid hålla fast vid principen att vi ytterst själva bestämmer över hur svensk lag ska tolkas.

Oavsett hur vi tekniskt utformar vår framtida arbetsrättslagstiftning måste vi från svenskt håll med kraft klargöra att vi betraktar alla framtida utslag i EG-domstolen som illegitima om de inskränker fackets rätt att kräva lika lön för lika arbete för alla som arbetar i Sverige.