BERÄTTELSE. Jag väntar på att få träffa Nam Tael-gyu. Sitter i ett nästan kvadratiskt väntrum, i en blå galonsoffa. Framför mig en tv med snöig bild. Dörren står öppen till fängelsegården. Jag ser den rostiga skylten med fängelsets namn, Youngdeungpo.

En höstvind tränger sig in.

Jag tänker att jag borde minnas rummets dofter.

Identifierar en svag lukt av fukt.

Längst in mot väggen står en läskautomat. Tusen won för kallt, grönt te på burk. På det låga bordet en vas med gula platsblommor.

Nummer 3407
Snart ska säkerhetsvakterna komma. Muddra min kropp. Låsa in min kamera, bandspelare och mobiltelefon i ett skåp. Leda mig från väntrummet till besöksrummet.

Där sitter redan intern nummer 3407.

Två nya säkerhetsvakter är också där. De ska anteckna allt vi säger. Och jag kommer att fundera över vad säkerhetsvakterna tänker. De är unga pojkar. Inte mer än 18 år.

Snart, mycket snart ska jag sitta där på en stol och luta mig över bordets nötta skiva och tala med Nam Tael-gyu.

Efter 20 minuter kommer han att ledas tillbaka till sin cell. Ett ensamt rum på 1,8 gånger 1,8 meter.

I celldörren finns en lucka. Två gånger om dagen öppnas den och en bricka med mat skjuts in. Dit ska han tillbaka, Nam Tael-gyu, vice ordförande i sydkoreanska Metall, anklagad för att ha organiserat en strejk i somras.

Presidenten
Men ännu sitter jag i väntrummet och tittar på den snöiga tv-bilden som föreställer president Lee Myung-bak. Just om honom kommer vi att prata. Om presidenten som utlöste repressionen efter tre korta strejker i somras. Om alla som blivit fängslade, arresterade och förhörda av polisen.

Om detta kommer Nam Tael-gyu berätta och han kommer se helt orädd ut, skratta och kasta med sitt långa mörka hår. Han kommer säga att det inte var förvånande att president Lee Myung-bak slog till mot just Metall och mot fackklubben vid Hyundais bilfabrik.

Presidenten minns vad som hände när arbetarna vid Hyundai strejkade under slutet av 1980-talet. Då utlöstes en protestvåg som fick militärstyret att falla.

Presidenten vet allt detta. Han vet att den lokala klubben har 28.000 medlemmar. Han har själv försökt att slå ner klubben. Han har själv varit direktör på Hyundai. Det var under de åren han fick smeknamnet bulldozern.

Snart
Om detta kommer jag snart att prata med Nam Tael-gyu. Säkerhetspoliserna kommer anteckna febrilt. Varje ord vi säger.

Och när jag lämnar Nam Tael-gyu kommer jag att tänka: undrar vad som försiggår i huvudena på de unga säkerhetspoliserna?

Alldeles snart kommer allt detta att hända. Men fortfarande sitter jag i väntrummet, nedsjunken i den blå soffan och väntar. Väntar på att få träffa Nam Tael-gyu.

Mats Wingborg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn