Han hette Björn och talade med trygg, norrländsk dialekt. Det var vår första telefondate och jag var lite nervös. Jag hade nyfiket tackat ja när en telefonförsäljare erbjudit mig Swedbanks ekonomiska rådgivning via telefon. Mitt i en mening så sa Björn det där som fick mig att fundera på vad det egentligen är vi har gjort.

”Det här med sjukvårdsförsäkring, har du tänkt nåt på det? Det kan ju vara väldigt långa köer i den offentliga vården”, sa han och förklarade att med en sådan försäkring – only 240 swedish kronor per month, skulle jag och mina barn hamna i vårdens gräddfil. Jag kände mig lite dum, men låtsades att jag hängde med. Ändå var jag helt säker på att jag redan hade betalat för både min och mina barns vård.

Jag hade ju hört talats om det här med privata sjukvårdsförsäkringar, men tänkt att det som vanligt gällde den andra delen av befolkningen. De där som egentligen inte behöver försäkringar, utan skulle kunna betala för sig ändå. De där som slopandet av förmögenhetsskatt, vårdnadsbidrag och avdrag för hushållsnära tjänster handlar om, egentligen.

Vilken chans för en tvåbarnsmorsa i en sunkig lägenhet i ett av regeringens utanförskapsområden
Därför blev jag mycket förvånad att norrländska Björn nu erbjöd mig, en ensamstående tvåbarnsmorsa utan fast jobb med en sunkig lägenhet i ett av regeringens så kallade utanförskapsområden, en sån här chans. Jag skulle få möjlighet att hänga med den delen av svenskarna som jag de senaste åren har förstått verkligen bygger landet.

Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig lite speciell. Ändå var det något som gnagde, var det verkligen det här vi hade kommit överens om? Hade vi inte gemensamt bestämt att vi tillsammans skulle betala för att alla, även människor som med dagens språkbruk tillhör utanförskapet (trots att vi egentligen vet att de bara kostar en massa och inte tillför något) ska få den vård vi behöver, i den tid som krävs?

Något har hänt och jag har inte hängt med. Jag befinner mig fortfarande i en tid då vården vänder sig till patienter och inte till kunder, då det är en smart idé att vi äger el, telefoni och järnvägstrafiken tillsammans och då individualism betyder att ensam inte är stark.

400.000 svenskar har privat sjukförsäkring
Men faktum är att sedan mitten av 1990-talet har bolagen som erbjuder privata sjukvårdsförsäkringar hittat en riktig superbra affärsidé, och de går allt bättre. I dag omfattas ungefär 400.000 svenskar av en privat sjukförsäkring, och bolagen tror på en rak kurva uppåt. Valfrihetsreform eller klassdelare, välj själva.

Det gör i alla fall att en tanke slår mig. Om nu alla får vara med i klubben, om alla betalar för vården två gånger. Var ska vi då dra gränsen för vilka som ska få snabb vård? Jag fattar ju att de som har allra minst inte kommer att ta del av de här försäkringarna, det är väl själva vitsen, men ändå, lek med tanken. Skulle det innebära att de som är i störst behov får vård först? Hm… tänk om det är så det blir, ja då har vi ju verkligen tänkt till.

Anna Norling
Journalist med bakgrund som bingovärdinna och grillbiträde
Skriv ett e-postbrev till redaktionen