Nya avtalet gav bättre arbetstider

Bussförare Ulrika Nyström i Södertälje jagar minutrar för att kunna hålla tidtabellen. Foto: Erik Abel/Scanpix.

– In med fler kvinnor i busstrafiken! Det skulle öka trycket för bättre arbetstider. Och så kör vi lugnare, säger Ulrika Nyström, bussförare som föddes in i yrket.

Exakt klockan 15.13 svänger hon ut med buss 764 från Swebus garage i Södertälje. Backspegeln, kortautomaten, det lilla bordet där biljetterna stämplas – allt börjar skaka och knaka.

Hettan har just givit oss den första chocken. Den slår tungt mot bröstkorgen när Ulrika Nyström öppnar bussen, som har värmts upp på den soliga parkeringen.

Södertäljes gator ger oss den andra. En stad med fler vägbulor och knöligare gatstenar måste vara svår att hitta. Fjädringen räcker inte till, både förare och passagerare slår hårt i botten.

– Den här Volvobussen är en av de äldsta vi kör, ursäktar sig Ulrika Nyström från förarstolen. De nya är bättre. Och de har AC.

Vinddrag från fönstret
Själv sitter hon i draget från det öppna fönstret till vänster om förarstolen. Solglasögonen åker av och på i takt med att ljusets växlingar, från trånga, skuggiga gator till breda, soliga trafikleder.

Ulrika Nyström kör med det lugn och den auktoritet som kommer med många år bakom ratten. I en korsning gör hon en rätt tuff vänstersväng. Säker, men med små marginaler. Den ilskna tutningen från bilen i det mötande körfältet berör henne inte. Den har ingått i kalkylen.

– Om jag inte hade gasat på där, så hade jag blivit tvungen att vänta ett par minuter, förklarar Ulrika Nyström och nickar mot kön av mötande bilar som är på hemväg från Scania.

Kan vänta
Och mycket riktigt. Vid Astra Zeneca, det första stoppet med många påstigande, har Ulrika Nyström två minuter till godo mot tidtabellen.

Utan den hårda vänstersvängen hade hon legat på minus. Nu kan hon vänta lugnt när en kvinna som har glömt någonting på hållplatsen ber att få springa ut och hämta det. Kvinnan tackar och suckar av lättnad när hon kliver ombord igen.

– En minut kan jag vänta, säger Ulrika när hon fått upp farten igen. För en passagerare kan det betyda att hon hinner till pendeltåget, och att hela kvällen är räddad.

– Men två minuter går inte. Då riskerar jag att hela bussen kommer för sent till tåget.

Så ser villkoren ut för den som kör buss i tätorterna. Ständig jakt på minuter, ont om tid för vila. Lönerna må vara låga, men arbetstiderna var det verkliga bränslet till bussförarnas strejk i somras.

Fem timmars paus
Den här dagen har Ulrika Nyström börjat 06.40. Under nästan fem timmar mitt på dagen är hon ledig, för att arbeta igen från 15.13 till 18.49. Det betyder tolv timmar och nio minuter från arbetsdagens början till slut – den så kallade ramtiden.

I det nya bussavtalet får ramtiden vara högst 13 timmar, en förbättring med 30 minuter jämfört med tidigare. Men Swebus har inte hunnit ta hänsyn till den i de nya vintertidtabellerna.

– Jag hinner hem under de obetalda timmarna mitt på dagen, säger Ulrika Nyström. Det är värre för dem som har långt till jobbet. De blir sittande i Södertälje centrum, utan ordentligt fikarum och utan motionsrum.

Solblekta hästsvansar
Bussen blir full av liv när skolungdomarna kliver ombord, pojkarna i sina kepsar, flickorna i träningsoverall och solblekta hästsvansar. ”Stanna här fram, det är en stor hund längst bak”, säger Ulrika till en flicka som bär en katt under tröjan.

Från lummiga villagator fortsätter bussen till lite mindre gröna områden med sju- och åttavåningshus. Trots att hon nu ligger två minuter efter tidtabell säger Ulrika Nyström:

– En eftermiddag på 764:an är det lugnaste som finns.

Möts av stenkastning
Andra pass är hårdare. Stenkastning har tidvis gjort att en del busslinjer genom Södertäljes invandrartäta områden har dragits in.

– Varje förare har sin toleransnivå. Min gräns går vid personliga angrepp: ”Kör då din jävla fitta din hora din…”.

Vad Ulrika Nyström gör när den gränsen överskrids beror på hur hotfull situationen är.

– Är det ett ungdomsgäng låter jag det passera. Kommer det från en vuxen säger jag ifrån: ”Så säger du inte till mig. Var vänlig och kliv av bussen.”

Kvinnor kränks oftare
Det är de kvinnliga förarna som utsätts för den sortens kränkningar. Därför är det med lite blandade känslor Ulrika Nyström har lovat att delta i Swebus projekt för att locka kvinnor till yrket.

Den 16 september har företaget hyrt Barkarby flygfält norr om Stockholm, där Ulrika och kvinnliga kollegor ska visa intresserade kvinnor hur man kör buss.

– Av 240 förare på Södertäljegaraget är bara 36 kvinnor. Det är jättebra att Swebus vill rekrytera fler. Kvinnor kör lugnare och har mer medkänsla, till exempel när det kommer passagerare med barnvagn.

– Samtidigt vet jag att arbetstiderna inte passar kvinnor med barn. Som ensamstående mamma fick jag byta till att köra lastbil några år för att få vettiga tider. Men kanske är fler kvinnor just vad som krävs för att vi ska få till en förbättring?

Självklart yrkesval
För Ulrika Nyström har bussföraryrket varit självklart. Hon tror att hon har det i generna. Mamma var busschaufför, pappa åkare.

Även morfar var åkare. Som femåring gick Ulrika upp klockan fyra om morgnarna för att följa med honom i grusbilen. Hon skötte knappen till flaket och fick ett öre för varje gång hon tippade av lasten.

– Som barn hade jag tre drömmar: att köra buss, stå på scen och få barn. Jag har förverkligat alla tre, säger Ulrika, som sjöng i ett dansband under en följd av år.

Kärlek till jobbet
Sedan Ulrika Nyström började köra buss 1985 har gränsen för vad en bussförare måste stå ut med höjts kraftigt. Ändå finns kärleken till jobbet kvar. Hon berättar med värme om tiden innan upphandling av busstrafiken började pressa arbetstiderna.

– Då slutade alla turer vid garaget, inte på stan. Ekonomiskt var det inte rationellt att köra tillbaka med tom buss. Men vi förare kunde träffas, värma vår mat och prata. Sammanhållningen var stark.

Ulrika Nyström anstränger sig för att inte säga att allt var bättre förr.

– Men det var lättare att gå upp klockan fyra på morgonen när arbetsdagen tog slut klockan 12.30 i stället för 15.00.

Åksjuk
Backe upp och backe ner fortsätter turen. Solen gassar, vattnet glittrar i Södertälje kanal. Än är det mest skolungdomarna på sätena, än dominerar de syrianska männen i mustasch och kavaj. Efter ett oändligt antal accelerationer och inbromsningar har

LO–Tidningens reporter blivit åksjuk av att anteckna och måste kliva av.

– Det blev väl inte för mycket gnäll? frågar Ulrika Nyström oroligt.

– Det är ju roligt att köra buss. Och roligt att ge service. Det är så mycket vanligare att människor är tacksamma när jag väntar på dem än att jag blir kallad hora.

FAKTA: Bussstrejken
I juli strejkade förarna i de privata bussbolagen för bättre arbetstider och högre lön. Enligt det nya avtalet får ramtiden, alltså tiden från arbetsdagens början till dess slut, vara högst 13 timmar.

Förarna fick rätt till elva timmars vila mellan sina arbetsdagar.  Före strejken var genomsnittslönen 20.500 kronor i månaden. Avtalet ger löneökningar med 700 kronor i månaden från den 1 juni 2008, 680 kronor från den 1 juni 2009 och 700 kronor från den 1 mars 2010.

I Stockholm och Göteborg har förarna ett storstadstillägg på 7:47 respektive 6:35 kronor i timmen. Bussbolagen har svårt att rekrytera förare. I Stockholmsområdet lockar både Swebus och Busslink med gratis utbildning och D-körkort.