Ny kunskap om samernas liv

Foto: Heiko Junge.

FOLKLIVSFORSKNING. I Olaus Magnus bok Historia om de nordiska folken berättas att man vid stormansgårdar i Svealand höll tama uttrar till hjälp vid fisket.

Boken utkom 1555, och sedan dess har det varit tyst om apporterande uttrar. Ända tills förra året. En gammal same berättade då att lapparna förr använt sig av uttrar när de fiskat öring i fjällvärldens bäckar.

Historien, som återfinns i Yngve Ryds senaste bok Ren och varg (2007) är en liten etnologisk sensation, men stämmer samtidigt till eftertanke. Varför har det varit tyst om tama uttrar i nästan 500 år?

Ryd menar att förklaringen ligger i etnologernas arbetssätt. Oftast har det handlat om tillresta sydsvenskar som under tidspress delat ut färdigtryckta frågeformulär till några av de rikaste samerna. Fördjupade samtal hanns inte med. Trots det väldiga material som finns i våra arkiv har stora fält av kunskap gått förlorad.

Beväpnade sig med semlor
I Yngve Ryds böcker finns nästan inga hänvisningar till tidigare källor. De senaste tjugo åren har han i stället djupintervjuat gamla människor i Jokkmokk med omnejd. Beväpnad med semlor och getost har han suttit vid köksbord och samtalat, dag efter dag, år ut och år in.

Resultatet har blivit ett tjugutal böcker varav – förutom den ovan nämnda – Timmerhästens bok (1991), Snö (2001) och Eld (2005) är de mest kända.

Sover på glöd
För en oinvigd verkar det kanske trist att ge sig i kast med en lunta på över fyrahundra sidor om hur man gör eld. Men efter bara ett par minuters läsning är man fast.

Vem visste att samerna kunde överleva en isande vinternatt genom att sova på glöd, att de kunde koka sitt kaffe i näver eller tillreda ett ångande renkok i djurets egen mage?

Yngve Ryd är född i Vuollerim och sedan tjugofemårsåldern bosatt i Jokkmokk. Som gammal metallare och sågverksarbetare är han väl lämpad att fånga den språkvärld sagesmännen levererar. Sällan har jag läst en så levande prosa. På ett ställe skriver Ryd att en av hans informanter ”berättat boken” – en formulering som känns.

Texterna är kryddade med fantasifulla vändningar som ”ölpresterade” (söp) eller ”en unge på försprång” (ogift kvinnas barn) dialektala idiom vävs in och i förbifarten redovisas 300 samiska ord för snö.

Som att stiga in i en kåta
Att öppna dessa böcker är som att stiga in i en varm kåta. Man känner lukten av kokkaffe och torkat renkött och när man blundar hör man de gamlas berättelser. Som den om när vargarna skidades ikapp, stacks med spjut och slogs med påkar. Eller den om björnjakt vid idet om våren då spjutet stöttes i marken så att den framrusande björnen genomborrades av sin egen tyngd.
  
”Men vi ville aldrig utrota rovdjuren”, tillägger en av de gamla, ”var det en hona med ungar vi väckt vid idet lämnades hon ifred”.

Vargfrossa var ett begrepp som förekom, men det var renarna oron gällde. Människorna var inte rädda för vargen och barnen hade inga restriktioner när rovdjuren var i närheten – trots att de bodde mitt ute i vildmarken.

Tvärtom handlar en av de märkligaste historierna om hur samebarnen, med björnhonans och sina egna föräldrars goda minne, lekte tafatt med smånallarna i skogen.

Dagens jägare rädda
Vår tids jägare är historiens bäst beväpnade, samtidigt de mest räddhågsna. Vargen jagas med skoter, automatvapen och förgiftat kött, fast den inte hotar någon människas försörjning.

När det moderna rovdjurshatet kommer på tal ruskar de gamla samerna sina huvuden. De vet ju att björnen var ett av nåjdens djur, att den precis som människan kan gråta. Och de minns historier från den tid då deras förfäder tog hjälp av vargen i jakten på de vilda renarna.

Stråk av vemod
I Yngve Ryds böcker möter man spår av en högkultur, bemängd med så mycket tillit och kunskap att den moderna världens bokliga lärdom snart ter sig löjlig. Men här finns också ett stråk av vemod.

När de kuskar, renskötare och jägare han samtalat med är döda finns ingen kvar med samma erfarenhet. Före dem fanns släktled på släktled som fört den kollektiva kunskapen vidare.

På bara en generation har det moderna samhället gjort all denna kunskap onödig. De tillhör den sista generationen av en mångtusenårig historia. Författarens flit och noggrannhet har säkert sin förklaring i att efter dessa böcker kommer inga liknande kunna skrivas.

FAKTA: Böcker av Yngve Ryd
• Timmerhästens bok (3:e uppl 2005)
• Snö. Renskötaren Johan Rassa berättar (2001)
• Eld,  Flammor och glöd – samisk eldkonst (2005)
• Ren och varg – samer berättar (2007)

Niklas Nåsander
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören