Minnesvärda monument 1–10

En sevärd bronssoldat, placerad i Tallinn. Foto: AP/Scanpix.

”Monument berättar alltid någonting, en historia om sin tid, dess drömmar. Politik, makt, humanism, vetenskap, religion, konst, men lika mycket om maktens vilja att föreviga sin egen lögn.

Ett monument handlar om att skapa något att minnas för en framtida betraktare. Syftet kan vara medvetet eller omedvetet. En motorvägsramp kan ses som ett monument över bilismen och konsumtionssamhället.

De franska surrealisterna pratade om monumenten som en slags röster och tecken som man kan föra en dialog med. En del saker som byggs för ett specifikt syfte kanske blir ett monument i framtiden. Men ett monument kan också förlora sitt budskap.

Ett monument är skapat av människan, i övermod, fåfänga, drömlögn eller uppriktighet. Men de är alla människans verk.”

MONUMENT 1: Seger men också ockupation

I utkanten av Tallinn ligger krigskyrkogården. Bakom murarna vilar ett ganska oansenligt monument, ett av tusentals sovjetiska krigsmonument. En infanterisoldat i brons bugar sig med ros i hand, på axeln vilar geväret. Framför honom ligger kransar, buketter och rosor i vodkaflaska. Omgivningen är kontemplativ, rader av gravstenar inbäddade i djup grönska. Platsen är nästan tom på människor.

Några månader innan mitt besök flyttades denna sovjetiske bronssoldat från sin gamla plats inne i centrala Tallinn. Kravaller utbröt, ryssarna avbröt oljeleveranserna till Estland.

Jag träffar konstnären Raidpere som gjort en film om det som hände. ”Min film handlar om den brutala nihilistiska makten som kom till gatan den där natten den 26 april. Inte bara polisen utan också unga människor, ester och ryssar slogs.”

Monumentet är en hyllning till den sovjetiska segern över det nazistiska barbariet. Sovjet led mer än något annat land under Hitlers utrotningskrig. 20 miljoner döda, sju totalförstörda miljonstäder.

Men samtidigt är bronsstatyn också ett monument över den sovjetiska ockupationen av Estland, terrorn och massdeportationerna. Efter kriget genomförde ryssarna stora folkomflyttningar. Många unga ryssar är födda i Estland men nekas medborgarskap. I Tallinn är nästan halva befolkningen invandrade ryssar.

Mitt i all rädsla så var det glädjande för oss konstnärer, säger Raidpere. ”Aldrig har väl en estnisk skulptur fått en sådan internationell uppmärksamhet.”

MONUMENT 2: Marmor från en mardröm

Jag går ner i tunnelbanestationen Mohrenstrasse i centrala Berlin. En oansenlig station med en smal plattform där trötta passagerare spys ut i jämn takt. Långa köer, grå blickar utan förväntan.

Ingenting att minnas om det inte vore för väggarna, täckta av en pompös rödsprucken marmor som förefaller hopträngd, förvisad till ett mindre sammanhang. Marmorn kommer från Hitlers rikskansli där den bildade golv i ett väldigt galleri som var dubbelt så stort som spegelsalen i Versailles.

Rikskansliet var Albert Speers andra projekt i Berlin. Först ritade han nazisternas riksbank, därefter kansliet som invigdes i januari 1939. Fasaden mot gatan var nästan en halv kilometer lång, takhöjden inne i de väldiga salarna nästan tio meter. Besökande diplomater vandrade hundratals meter bland pelare, gobelänger, speglar och marmor, ensamma och små, innan de be-viljades audiens.

Ett monument över en mardröm om nazistiskt världs-herravälde, byggt i marmor och svensk granit för all evighet. Det krävdes 5.000 kubikmeter sten för att bygga rikskansliet, marmorn hämtades från Saalbach utanför Leipzig, där den slumrat 350 miljoner år under jord, graniten som var ännu äldre, minst en miljard år, kom från Tyskland, Bohuslän och Skåne.

Den enda evighet Hitler fick uppleva. Själv sköt han sig i källaren till sitt eget monument, mannen som likviderat andra folk likviderade nu sitt eget och sist sig själv. Hans marmor hamnade i tunnelbanan, och i det sovjetiska krigsmonumentet i Berlin-Treptow, i Stasi-högkvarteret i Berlin och i lobbyn till Chrysler building i New York.

MONUMENT 3: Praktiskt klotter blev magisk kult

Hällristningen i bohuslänska Fossum ligger vid en grusväg mittemot en gammal gård. Boskap betar runtomkring. Två män stöter en lans genom ett stackars djur, det blåses i horn, solen rider på ett skepp. Flottan har lagt till, fotspåren tyder på landstigning, män med svärd slåss om en kvinna.

Detta märkliga monument ristat i sten, världsberömt för sin skönhet, har lockat fantasin och gäckat vetenskapen i århundraden.
På 1600-talet trodde man att ristningen var oanständigt klotter utfört av sysslolösa stenhuggarlärlingar vid de romanska kyrkobyggena.

Olaus Magnus talar om ristade stoder som vräkts iväg av jättar plågade av klockklang. Den tyskjudiske poeten Ernst Fuhrmann såg hällristningen i Fossum som ett sjökort, hugget i sten för 30.000 år sedan, när urmänniskan lämnade Bohuslän och gav sig ut på de stora haven för att befolka världen.

Den franske egyptologen Jean Champollion, som tolkade fynden från Napoleons fälttåg i Egypten, såg hällristningarna som ett slags barndomens hieroglyfer, en primitiv skrift. I dag betraktar vetenskapen hällristningarna som både magiska och praktiska. Kultiska monument, en hyllning till solen och fruktbarheten och samtidigt gräns och revirmarkeringar. De skapades i vattenbrynet och sköljdes av vågor som sjunkit undan när landet steg.

Ett bronsålders-Bohuslän varmt som dagens Sydfrankrike. Hällristningarna är en del av en bronsålderskultur som sträckte sig från Norden till Afrika. I Australien ristade aboriginerna i sten fram till 1940-talet.

Som monument ruvar de fortfarande på sina hemligheter, kanske för all evighet, refererar till berättelser och myter som ingen längre minns.

MONUMENT 4: Vapenlös värnlös

Erik Blombergs dikt på kyrkogården i Ådalen är fortfarande aktuell. Vid Sandöbrons södra fäste i Ådalen står monumentet över det gamla svenska klassamhället.

En bronsyngling från Utansjö bär arbetarfanan springande mot en störtande häst med tom stövel i stigbygeln. På fundamentet ligger Nya Norrland från den 15 maj 1931: ”Blodiga händelser i går middag. Militären sköt med kulsprutegevär, fem dödade, fem svårt sårade.” Börskraschen i New York ledde till en djup lågkonjunktur över hela världen, kapitalismen upplevde en av sina allvarligaste kriser någonsin. I Tyskland marscherade brunskjortorna, i Ådalen hotade träpatronerna med lönesänkningar ner till en hungernivå. Sonja Sjöberg som var med berättar för Lennart Prottas:  "När vi kom fram till Lunde, möttes vi av militärkedjan.  Kaptenen skrek halt.

Men tåget gick inte att stoppa, de längre bak såg ju inte vad som hände där framme och tryckte på. I tumulten stegrade sig sergeant Rasks häst och han avfyrade ett skott med sin pistol. Detta var signalen för militären som låg i skytteställning."

25.000 människor följde de mördade till graven. De som sköt fick allt i allt 21 dagars arrest utan bevakning. De överfallna och de som solidariserat sig med dessa, dömdes till 156 månaders straffarbete och fängelse! Efter skotten i Ådalen 1931 förbjöds svensk militär att agera polis.

Sen kom Saltsjöbadsavtalet och samförståndspolitiken.

Men nu pågår en diskussion om att militären åter ska få ingripa.  Det gamla klassamhället är kanske inte så dött som vi vill tro.

MONUMENT 5: Descartes skalle

Museé de l’homme i Paris som byggdes till världsutställningen 1937 är ett anatomi-museum i den gamla stilen, här finns grisfoster i mörka formalinburkar, cirkuslårar för vanskapta djur, och ett galleri där stränga vaktmästare vakar över dammiga montrar där man kan följa människans utveckling.

Miljoner år rullar förbi, krokiga apmänniskor blir allt resligare, de första träklubborna följs av elden och allehanda stenredskap. Dödskallarna blir större, pannorna högre och högre i Darwins eviga kamp för överlevnad.  

Bredvid en 40 000 år gammal Cro magnon skalle vilar ett kranium där någon skrivit på själva benet. Därunder en gammal bok och en skylt:  Filosof. 350 år, Frankrike, utvandrad och död i Sverige.1650.

Vi står framför René Descartes kranium. I original.

Kroppen begravdes först 1667  i Paris äldsta kyrka Saint-Germain-des-Prés,  men skallen saknades. Den lär ha varit utställd på en bordell i Stockholm innan en samlare hittade den. 1861 skänktes huvudet av en svensk kemist till den franska zoologen Cuvier, och nu är den här, i en monter. 

Skallen av mannen som gjorde kosmos till ett urverk med sina egna lagar oberoende av Gud. Himlakropparna blev skrovliga och ofullkomliga precis som vår jord. Ingen himmel undandrog sig Descartes nya matematik som förenade algebra och geometri. Allt var plötsligt möjligt.

Descartes visade en väg bort från mediterandet över Guds eviga sanningar, nu är det människan som skapar sin egen sanning.

Men på detta museum är mannen som skiljde kroppen från själen och öppnade vägen mot industrialismen bara ett zoologiskt monument. En benbit bland många andra.


MONUMENT 6: Nedsmältning

När 1800-talets historiemåleri blev omodernt fylldes tomrummet av statyer. Under mellankrigstiden hade Paris mer än 900 statyer och monument.

De fungerande som ett slags plastiska dioramor. Gestaltade historiska händelser, hyllade republiken och de tekniska framstegen.  Marat i sitt badkar, Danton, och de la Barre med bindlar för ögonen framför avrättningspatrullen. Luftballonger och framrusande racerbilar i brons. Republikens gudinna som trampar på reaktionens krälande vilddjur.

Surrealisterna talade om Paris statyer som flanörens kompanjoner.

En epok som gick i graven en kulen decembermorgon 1941 när den franska Vichyregeringen forslade iväg mer än 100 av Paris statyer till ett industriområde för nedsmältning,

Det var inte ens tyskarna som släppte löst ikonoklasterna. Det var den franska högern och kollaboratörerna som ville bli av med den gamla franska republikens monument som man uppfattade som allt för "vänstervridna".

Denna skändning dokumenterades i hemlighet av en ung fotograf, Pierre Jahan. Det hela resulterade i en sällsynt konstbok som kom ut efter kriget, 1946, La mort et les statues (Döden och statyerna) med 20 utsökta svartvita fotografier av Jahan och poetiska kommentarer av Cocteau.

På en av de 20 bilderna ser man en ung bronspojke i toga. Ädel och stursk böjer han sitt huvud i sorg över en nation som plundrar sig själv.

Cocteau skriver:

"Den unge Orfeus har inte bara lämnat sin familj och sitt hem.
Han har lämnat sin epok.
Han sitter på traversen av metall.
Vägrar att vakta ett universum av maskiner.
Han vill inte bli krut.
Vill inte bli gevärskulor.
Han har en törnetagg i foten"

MONUMENT 7: Monument och kontramonument

Ett monument överlever ibland den idé det hyllar. Hankar sig vidare i långsam slummer, knappast mer än en stenklump ingen vill röra vid, men som ändå finns där eftersom det förflutna aldrig helt kan tvättas bort.

I efterkrigstidens Västtyskland talade man ofta om Stunde Null, nolltimmen år 1945 då historien började om på nytt som om nazismen aldrig hade existerat.

Man bytte bara kavajslag och uniformsepåletter, fortsatte som USA:s främsta allierade i kampen mot Sovjetkommunismen. Wehrmachts spionnät i Sovjet övertogs av västtyskarna.

Och i Dag Hammarsköldparken i Hamburg fick Richard Kühls monument över det 76:e tyska infanteriregementet som slogs i Polen 1939, deltog i inmarschen i Frankrike, rullade över det ryska stäpperna, stå kvar.

En massiv hotfull fyrkant i granit med relieffer av marscherande soldater i tyska stålhjälmar och inskriptionen:

"Tyskland måste leva även om vi måste dö."

Först i början av 1980-talet inleddes en diskussion om vad man skulle göra med monumentet, under dessa år talades det ofta om monumentens död i en gryende postmodernism där en neonreklam för cocacola betyder lika mycket eller litet som
en skulptur.

Men nu kunde inte Tyskland längre tiga ihjäl det förgångnas folkmord och krigsförbrytelser.

Så föddes idén om att skapa ett kontramonument som kommenterar och för en dialog med det gamla krigsmonumentet.

På tio meters avstånd uppförde därför Alfred Hrdlicka 1985–86 två nya minnesmärken som sörjer de nazistiska folkmorden och bombkrigets offer i Hamburg.

De tre monumenten bildar en skulptural historiebok för parkflanörer där det sista kapitlet utgörs av en söndersliten swastika.

MONUMENT 8: Tatlins torn bidde bara en modell

Under modernismens höjdpunkt i början av 1900-talet betraktades historien som någonting överflödigt, närmast skadligt.  Det förgångnas tempel och monument skulle på sin höjd utgöra byggnadsmaterial för det nya.

Tatlins torn var tänkt att bli högst i världen. Hundra meter högre än Eiffeltornet som då var jordens högsta byggnad.

Tatlins jättemonument över den tredje internationalen skulle byggas av stål hårt som proletariets vilja och glas lika klart som proletariatets medvetande. 

Modeller av monument ställdes ut i Petrograd och Moskva 1920, en dröm om den socialistiska människan då den socialistiska världsstaten tycktes vara inom räckhåll.

En väldig lutande spiral 400 meter hög som påminner om människans revben. En symbol för den kollektiva människan. Spetsen riktad mot polstjärnan och den nya kosmiska ordning som anas i revolutionens seger.

Nu skulle förtryck, hunger och elände försvinna tillsammans med den gamla herreklassen och dess antikverade idéer.  

 Arbete och liv skulle smälta samman, konsten tränga in i maskinen enligt Tatlin. Hans torn skulle vrida sig i olika hastigheter, mer likt ett teleskop än en konventionell byggnad.

En nedre rum med 110 meter till tak skulle snurra ett varv om året, nästa våning en pyramid rotera ett varv per månad och överdelen en gång per dygn. Väldiga bildskärmar längs sidorna stråla ut de senaste världsnyheterna över Nevas stränder kantade av Leningrads byggkranar.

 "Den nya tidens skönhet där en fabriksskorsten är vackrare än en stuckatur, en motors brummande mer förhoppningsfullt än det förgångnas skräpkammare."

Men revolutionen övergick i inbördeskrig och svält. Tatlins torn förblev en utopisk dröm som stelnade i bakåtblickande nationalistisk klassicism. Men en liten modell av tornet finns kvar; på Arkitekturmuseet i Stockholm.



MONUMENT 9: Kristallpalatset och dinosaurierna

Världsutställningen i London öppnades den första maj 1851 i det överdådiga kristallpalatset.

Arkitekten trädgårdmästare Paxton ville bygga ett monument som skulle överträffa Versailles, skapa ett palats för folket och den nya tidsåldern. 

Två jättealmar fick plats inuti palatset med hela lövverket lika fritt och obegränsat som om det inte fanns något mellan dem och öppna himlen. Porlande fontäner i kristall, frodig tropisk grönska, sidentyger i alla färger och en två mil lång rad av utställare som visade allt från de nya jättetelskopen till en 24 ton tung kolklump. 

Ett överdådigt monument i kristall och järn, inbäddat i en dröm och en tro på att handeln och tekniken skulle föra människor och kontinenter närmare varandra och leda till att alla krig blir överflödiga. 

Efter världsutställningen flyttades palatset som var gjort av monteringsfärdiga element till Sydenham utanför London. Här byggdes de första modellerna någonsin av dinosaurier. 21 människor åt en åttarätters middag inne i skräcködlans mage på nyårsafton 1853.

Modellerna av djuren betraktades som mästerverk, kritiker talade om en socialt laddad mage och att "hade det frackskålande sällskapet befunnit sig i en tidigare geologisk period hade de kanske hamlat i jätteödlans buk utan att serveras någon middag."

En våg av dinosauriefeber sköljde över jorden, alla häpnade över tanken att världen en gång befolkats av jättelika ödlor, långt innan människan gjort sin entré.

1878 hittades dinosaurier i en kolgruva i Belgien, de såg inte alls ut som jätteödlorna i kristallpalatset. Det visade sig att de gick på två ben, inte fyra, och att de visst inte såg ut som förvuxna grovt tillyxade oxar.

Minnet av monumentet bleknade, ja glömdes helt bort.  Kristallpalatset brann ner 1936.

Idag domineras platsen av en tevesändare, ett fotbollsstadion och en bilparkering. I ett hörn står dinosaurierna, kantstötta och illa medfarna; trötta blickar de in i 1800 talets drömmar.

Krigen blev vi inte av med och knappast orättvisorna heller. 

Men vackra är de, jätteödlorna. Om än otidsenliga. 

MONUMENT 10: Frön för en kommande evighet 

Allting fruktar tiden, tiden fruktar pyramiderna. Ett gammalt ordspråk 

Men även Egyptens stora pyramider vittrar långsamt sönder eller plundras.

Termodynamikens obönhörliga lag om att allt strävar mot en större och större oordning driver tidens pil.

Sannolikheten för att ett lass sten som tippas från en lastbil ska formas till ett grekiskt tempel kommer tyvärr alltid att vara mindre än sannolikheten för att ett grekiskt tempel förvandlas till ett lass sten.

Men detta sorgliga faktum har aldrig hindrat oss från att skapa monument tänkta att överleva oss själva.

På Spetsbergen har man nyligen byggt ett underjordiskt frömagasin bara hundra mil från Nordpolen.

Ett valv har sprängts 150 meter in i fjället, säkert för klimatförändringar och naturkatastrofer. Här inne finns 10 000 olika rissorter, frön från all värdens regnskogar, savanner för att inte tala om våra nordiska barrskogar.

En dag ska det alltså vara möjligt för vår planet att börja om på nytt om nu det värsta skulle inträffa. Så ska man åter i avlägsna framtider vandra genom isiga salar fyllda av frön, ett monument med koden till de skogar och trädgårdar som en gång täckte vår planet.

Och visst kan omgivningarna på Spetsbergen påminna om en planet som ännu inte koloniserats. Öde isvidder, sprakande norrsken, t.o.m. atmosfären lär vara tunnare än längre söderut. 

Långt därute finns ännu ett monument, också det en dr&
ouml;m om evigheten.

Voyager 1 vid solsystemets gräns på väg ut i den interstellära rymden. över 16 miljarder kilometer bort, den längsta resa som ett föremål tillverkat av människan gjort.  Det tar sexton timmar för en radiosignal att nå fram.

Ombord på rymdsonden som skickades upp för mer än trettio år sedan finns en förgylld grammofonskiva med hälsningar på 55 språk, bilder och musik.

Om någon främmande civilisation därute någonsin kommer att lyssna på skivan;  så kan de höra på Bach och Chuck Berrys: ”Johnny B Goode”. 

Men om de har hittat sonden så har de säkert redan varseblivit andra spår av mänskligheten. Våra teve-sändningar strålar ut i rymden, i alla riktningar ända tills de sista galaxerna slocknar.

Hylands hörna har redan nått mer än 40 ljusår ut, dagens skvalteve har bara passerat de närmaste stjärnorna.

Evigt pladdrande debattörer och kroppstyckare mot ljusblå studiobakgrund. Allt längre ut i kosmos.

Människan i all evighet.

Björn Cederberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen