/media/lotidningen/media/images/bylinebilder/mkommentar.jpg

Finansmarknadsminister Mats Odell har hamnat i blåsväder. Riksrevisionen riktade för ett tag sedan skarp kritik mot hans slarviga planering för utförsäljningen av statliga företag.  Grundlagstridig var revisionens förintande omdöme om hanteringen.

Om en socialdemokratisk minister erhållit en sådan reprimand hade avgångskraven duggat tätt. Men den borgerliga pressen slätade som vanligt över fadäserna.

Nu tryter dock tålamodet, även bland borgerliga opinionsbildare, sedan det framkommit att Odell hämtat sina närmaste medarbetare från skandalfirman Carnegie, vars anställda satt i system att svindla sina ägare. Expressen tillåter sig att i en ledare beskylla Odell för bilhandlarfasoner.

Förolämpning mot bilhandlarna

Det är en förolämpning mot bilhandlarna. Även om dessas affärsmoral är tvivelaktig, är de kända för att uteslutande se till sin egen och sin uppdragsgivares vinst. Det gör inte Odell. Han ser inte som sin uppgift att värna de offentliga uppdragsgivarnas intressen, utan ägnar sig med liv och lust åt att förskingra offentlig egendom.

Det är inte första gången riksrevisionen understryker att Odells bristande affärstalanger kostar skattebetalarna enorma summor.
För tretton år sedan drev Odell, som kommunikationsminister i den dåvarande borgerliga regeringen, igenom ett avtal med A-Train om Arlanda Express som innebär att statens ekonomiska åtaganden blev långt dyrbarare än vad regeringen medgav inför riksdagen.

Det famösa avtalet innebär bland annat att staten lånade ut miljardbelopp som inte behöver återbetalas förrän år 2026 och först när den privata ägaren kunnat plocka ut en garanterad vinst.

Han handhar statliga medel med makalös nonchalans

Det är denne man, vilken medvetet fört riksdagen bakom ljuset och med makalös nonchalans handhavt statliga medel, som regeringen gett i uppdrag att sälja ut statliga företag som SBAB, Vin och Sprit, Nordea och Telia. Inte undra på att investmentbolagens hejdukar flockas kring honom som flugorna runt en sockerbit. En så inbilskt godtrogen person är en barnlek att lura skjortan av.

För den borgerliga regeringen är försäljning av statliga företag en trossak. Om privatiseringen tjänar något vettigt ändamål är för dem likgiltigt.

Många offentliga bolag fungerar i praktiken som naturliga monopol. Att sälja ut sådana står oftast kunderna dyrt. Efter det att Fortum tog över fjärrvärmen i Stockholm har priserna rusat i höjden. Hushållen i Stockholm lämnar numera stora bidrag till energijättens miljardprofiter.

Andra offentliga bolag fungerar som prispressare på oligopolmarknader. Bolånineinstitutet SBAB har genom att ge förmånliga bolån tvingat även andra banker att sänka sina räntor. Nu vill regeringen slumpa bort SBAB till någon svensk storbank så att denna slipper från en prispressande konkurrent.

Statens ägande i Nordea effektivt hinder mot bank-karteller
Genom att staten är delägare i Nordea får den insyn och kontroll över finansmarknaden. Även om det statliga ägandet i banksektorn är begränsat är dess blotta existens en effektivt hinder mot osunda kartellbildningar i bankvärlden.

För Mats Odell är allt detta av noll och intet värde. Han vill rea ut nationalförmögenheten. Inkomsterna från försäljningen vill han använda till att lösa in lågavkastande statspapper, istället för att placera dem i en någon av AP-fondena med bättre förräntning. Regeringen vill med andra ord först sälja ut egendom till underpris, därefter placera intäkterna på sämsta tänkbara sätt.

I Stockholms finanskretsar gnuggar man händerna av förtjusning över denna allsidiga inkompetens. Men Odell märker inget. Han tror sig vara en stor affärsman när han får frottera sig med giriga bankdirektörer, men förstår inte att  de bakom ryggen skrattar sig fördärvade över turen av att få plocka av den lättlurade saten de pengar han olyckligtvis är satt att förvalta.

Läs också: artikeln "Råd från konkurrenternas ledning", 2/10 2007

Läs också: artikeln "Funered avgår efter kritiken", 2/10 2007