RESEBREV. På avstånd anar jag musiken, i en stad jag aldrig besökt. Nu återstår bara tvåhundrafyrtio mil.

Sångerskan är portugisiska Teresa Salgueiro. Hennes rena, klara, underbara röst liknar ingen annans. Med gruppen Madredeus har hon tagit både Portugal och Europa med storm. Det är svårt att avgöra vilken av deras skivor som är den vackraste, och i mitt eget hjärta har de en särskild plats sedan deras musik bäddade in oss och vår förstfödde i vårt rum på BB.

Kompositören är Zbigniew Preisner, från Krakow i Polen. Han är mest känd för musiken till Kieslowskis filmer; Veronikas dubbelliv, Röda, vita blå-trilogin m fl. Hans musikaliska språk är igenkännligt. Det är okomplicerat, melodiskt, romantiskt, ofta intensivt. Det finns strofer – ta Van den Budenmayers concerto i Veronikas dubbelliv, Song for the unification of Europe i Den blå filmen – som är oförglömligt vackra.

När Preisner, i sitt senaste verk, Silence, Night & Dreams, väljer Teresa som solist och förlägger världspremiären till Odeon Herodes Atticus, en av dessa magiska sydeuropeiska utomhusscener, urhuggen ur berget på Akropolis södra sida, blir min resa oundviklig.

Aten i september är varmt, mycket varmt. Genom balkongdörren till mitt hotellrum doftar det vitlök och ”ljuset är faktiskt ’ljust’”, som Ingrid Ekelöf skrev hem till svärmor när familjen hade anlänt här för första gången. Över hela staden tronar Akropolis, det mäktiga men trasiga. Den största skadegörelsen orsakade en svensk amiral 1687. När jag passerar i taxi ber jag om ursäkt för det, men taxichauffören säger att sett över några sekel är det sådant som händer.

Musiken är lugn men budskapet starkt
Jag träffar Lars Danielsson över en kopp förmiddagskaffe. Han är kvällens cellosolist, och den ende svenska musikern, handplockad av Preisner.

”Han är galen”, säger han kärleksfullt om kompositören, och lite senare under dagen får jag några minuter med den galne själv. Preisner berättar om verket att musiken är lugn men budskapet starkt.

Det handlar om vår tid, där han känner att vi lever längre men ytligare, lättsammare men inte lyckligare.

Varför här?

–Mycket enkelt. Akropolis är en symbol för civilisationen, en symbol för kultur, en symbol för filosofi. Allt föddes här.

På kvällen går jag med andra atenare längs den kullerstensbelagda Dionysiou Aeropagitou, vid Akropolis södra sida. Här uppe hörs inte larmet från stadens gator. Syrsorna sjunger. Någon säljer varma nötter. Barn spelar fotboll. Vi tar en ljusbelagd stentrappa upp till bergväggen.

Väl innanför är det som att befinna sig på botten av ett jättelikt, ljust stenkrus. Vi är tusentals som bestiger de branta väggarna, orkestern och kören nedanför oss fler än hundra.

Först kommer Tom Cully, trettonårig sopran, ackompanjerad av Danielssons vackra cellospel. En vit duva tittar fram i en av stengluggarna.

Sjöjungfrun
Därefter Teresa. Hon sjunger på latin ur Jobs bok och hennes röst fyller kruset till brädden. Det är stämningsfullt, och musiken, men inte stämningen, bryts bara när Preisner själv tar mikrofonen, vänder sig mot publiken och uttalar sin sorg över de senaste veckornas tragiska bränder. Applåden som svarar är lika varm som natten.

Det är efter midnatt när jag får slinka in i en tom loge med Teresa. Vi pratar om hennes nya skiva, som snart släpps. Den heter La Serena, innehåller sånger från olika länder, alla förbundna av havet, och titelspåret handlar om den mytiska sjöjungfrun som drog till sig sjömän. Precis som du lockade ner mig hit från Sverige, säger jag, och hon tror att jag skämtar.

Sven Cahling
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören