Klimathotet – det vill säga de pågående och framtida klimatförändringarna till följd av framför allt den industrialiserade väldens utsläpp av växthusgaser de senaste 100-150 åren – är vår tids största och allvarligaste globala hot och utmaning. Det senaste året har klimathotet blivit en alltmer uppmärksammad fråga för såväl massmediernas regelbundna bevakning och, som sannolikt en konsekvens av det, som allmänhetens tydliga intresse och ökande oro.

Det är utmärkt. Om än senkommet.

Det är vi i den rika världen – i-länderna – som nu och framöver måste leda utvecklingen och tydligt, ja, drastiskt, minska utsläppen av växthusgaser, ändra vår livsstil och satsa på den nya teknik som kan minska och möjligen lösa klimathotet. Men den vägen är lång och kantad av flera politiska hinder.

De flesta i-länderna har inte gjort sin hemläxa i förhållande till de åtaganden de tagit på sig när de undertecknat Kyoto-avtalet. Några av de största utsläppsländerna – till exempel USA och Australien – har ratat Kyoto-avtalet och dess regler för utsläppsminskningar. Och ännu vet ingen vad som ska hända efter det att Kyotoavtalet löpt ut 2012. Inget nytt avtal med tydligt bindande löften om de kraftiga minskningar av utsläppen som krävs därefter kan ännu skönjas.

Hittills har alltså alldeles för litet skett. Samtidigt som klimathotet accelererar.

Tuff och ambitiös svensk klimatpolitik
Som ett litet men progressivt i-land har Sverige under de senaste 15 åren bedrivit en ambitiös och internationellt sett tuff klimatpolitik baserad på tydliga ekonomiska styrmedel, såväl piskor som morötter, vars syfte har varit att beskatta miljöstörande verksamhet och skatte- och avgiftsmässigt stimulera miljö- och klimatvänliga alternativ.

Faktum är att Sverige är ett pådrivande föredöme i den rika världen. Vi har lyckats med att minska koldioxidutsläppen under de senaste 10-15 åren samtidigt som den ekonomiska tillväxten (BNP) ökat markant. Det är få länder som lyckats med det.

Det är gott så. Men det räcker inte mot bakgrund av den utmaning som i-länderna, inklusive Sverige, står inför. Så vad kan Sverige och övriga i-länder göra ytterligare?

En fortsatt ambitiös svensk klimatpolitik med tydliga och skarpa ekonomiska styrmedel rymmer fördelningspolitiska problem. Det krävs sannolikt en förändrad livsstil av oss alla om vi gemensamt ska lyckas att drastiskt minska koldioxidutsläppen. Det behöver inte alls betyda att vi sänker vår levnadsstandard eller välfärd. Men låginkomsttagarna har betydligt snävare marginaler för att göra viktiga “klimatval” i vardagen än högavlönade. Man ska med andra ord inte underskatta de fördelningspolitiska problem som lurar i vassen när klimatkrisen ska hanteras.

Glöm inte bort rättvisan – klimatpolitik kostar
Enkelt uttryckt, men ändå så komplicerat: Hur kan man politiskt kombinera hanteringen av ett överlevnadshot på längre sikt med en rimlig rättvise- och fördelningspolitik på kortare sikt?

Denna fråga borde vara avgörande för LO att fundera över.

Jag har med tillfredsställelse noterat att LO i sin senaste energipolitiska rapport ägnar klimatfrågan ett större och mer engagerat utrymme än i sina tidigare liknande rapporter. I sitt remissvar över s-regeringens Oljekommissions rapport “På väg mot ett oljefritt Sverige” fokuserar LO tydligt på vikten av att den fortsatta effektiviseringen av den svenska energianvändningen sker på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt. LO efterlyser här säkrare beslutsunderlag.

LO har en viktig roll i det fortsatta arbetet med att utveckla den svenska klimatpolitiken. Som snart sagt landets enda väktare av rättvis fördelning bör det vara LO:s uppgift att bidra till att sådana analyser görs.

Facket kan bilda opinion i klimatfrågan
Mot den här bakgrunden skulle jag därför vilja se tre viktiga inslag i LO:s nyvakna (?) engagemang i klimatfrågan.

LO bör ta initiativ till fördelnings- och välfärdspolitiska studier och analyser av träffsäkra klimatvänliga ekonomiska styrmedel och en effektivare energianvändning. Knappast någon annan i landet har intresse av eller kunskap om att ta sig an den uppgiften än LO.

Inom kort inleder ABF studiecirklar över hela landet om klimathotet. Syftet med studierna är att öka kunskapen om och engagemanget för klimatfrågan bland medborgarna och hur man som individ kan bidra till att minska utsläppen av växthusgaser. Men studiecirklarna ska också bidra till att skapa ett starkt opinionstryck på lokala politiker och företag/arbetsgivare i klimatfrågan. I detta opinionsarbete kan LO bidra på två sätt.

Genom facklig-politisk samverkan kan LO bidra till att skapa en klimatpolitisk “syneförrättning” i landets kommuner. Många kommuner gör ett utmärkt klimatarbete, både när det gäller att minska utsläppen och att skydda och anpassa kommunen till de effekter av klimatförändringar som under alla omständigheter kommer. Men mer kan, och måste göras, på det kommunala “verkstadsgolvet”. Det krävs därför ett ökat opinionstryck från medborgarna för att fler kommunpolitiker ska våga ha det politiska modet att bedriva en ambitiösare klimatpolitik på hemmaplan.

Klimatpolitiken ska präglas av rättvis fördelning
Många av landets företag arbetar aktivt och framgångsrikt med att minska sina koldioxidutsläpp och övergå till ny klimatvänlig teknik. Men många företag släpar efter. LO bör därför ta initiativ till en facklig kampanj där avdelningar och klubbar över hela landet målmedvetet driver tydliga klimatkrav gentemot sina arbetsgivare. En sådan facklig kampanj bör omfatta såväl arbetsgivarnas “inre” klimatarbete när det gäller lokaler, energi och egna transportlösningar som det “yttre” klimatarbetet i form av minskade koldioxidutsläpp i produktionsprocessen och att satsa än mer på nya klimatvänliga produkter och ny miljöteknik.

Sverige behöver fortsätta att utveckla en skarp klimatpolitik som leder till kraftigt minskade koldioxidutsläpp. Ska den politiken också präglas av rättvis fördelning har LO en ansvarsfull uppgift som man inte kan undandra sig. Det ligger ett starkt egenintresse för LO och dess medlemmar i denna uppgift. Såväl på kortare sikt som i det längre överlevnadsperspektivet.

Leif-Åke Falk
Före detta politiskt sakkunnig hos miljöministrarna Kjell
Larsson och Lena Sommerstad (s) och författare till ABF:s studiebok “Klimatet är ditt” som utkommer i september.

Skriv till debattredaktören