Med sin skildring av tre unga arbetares bildningsprojekt och den inre striden hos en av dem, som vill skriva men inte riktigt vågar, har Peter Weiss stora roman Motståndets estetik (Bonniers) beröringspunkter med den svenska arbetarlitteraturen. Men Peter Weiss är ingen arbetarförfattare. Han kom inte från botten och skildrar inte botten.

Peter Weiss far var företagsledare. Familjen flydde Tyskland 1935 och kom till England. Peter hann bo i Schweiz och studera vid konstakademin i Prag innan han sammanstrålade med sina föräldrar i Alingsås 1939.

Han var konstnär, illustratör och filmare, sedan dramatiker, regissör och författare. Först bild, sedan ord. Han skrev på svenska men övergick till tyska, ett språk han inte längre ville kalla sitt.

Monument över exilen
Motståndets estetik är ett monument över exilen, en tillvaro som inte för människor samman utan lämnar ”var och en ensam med sin rotlöshet” och som man aldrig blir kvitt när man en gång hamnat i den.

Weiss utforskar exilens många dimensioner genom de olika personerna i texten. Berättaren är till exempel på plats i Spanien under inbördeskriget utan att vara riktigt närvarande.

Hans mor är i exil i sig själv, uppfylld av de fasor hon blivit vittne till. Bland de tyska emigranterna i Sverige, där fraktionsbildningen accelererar och organisationen blir ett självändamål, är varje person snart inte bara i exil från sitt hemland utan också från samhörigheten med andra.

Till och med den underjordiska flygbladsdistributionen i Tyskland skildras som en slags exil, på avstånd från krigets verklighet. Charlotte Bischoff, som smugglas in i Tyskland på en båt och som städar och hushållar åt de viktiga personerna i de kommunistiska cellerna, är den enda som överbryggar klyftan mellan den politiska verksamheten och verklighetens människor. Hon smeker ett sovande barn i skyddsrummet och bär ett annat åt en kvinna hon möter på gatan. Hon är också den enda som inte avslöjas, förråds, fängslas och dör – en alltför liten kugge.

Döden är hela tiden närvarande i Motståndets estetik, i Spanien, i Tyskland och i Sverige. Men det finns ingen heroisk död, bara krigets skräckinjagande vardag och självmordets smärtsamma utväg. Det som är för svårt för att nämnas, nazisternas kallt metodiska judeutrotning, flimrar förbi i texten på avstånd och borrar sig därmed så mycket längre in i läsaren.

Weiss använder flera gånger samma geniala avståndsmetod. Charlotte Bischoff kan åka spårvagn längs en gata där bomberna nyss fallit. Genom fönstret, som på en tv, ser hon förvridna lik och brinnande ruiner. Det är som en dröm. Hon är där, men ändå inte.

Weiss ställer effektivt idén om enhet och kollektiv mot verklighetens hierarkier – den militära, partiorganisationen, genusordningen och konstnärskretsens.

Alla är medskyldiga till kriget
Vem bär skulden för dödandet, för kriget? I Motståndets estetik är alla medskyldiga. De svenska poliserna, som omsorgsfullt sköter sitt jobb att kartlägga, fängsla och utvisa tyska kommunister får en parallell i fängelsebödeln i Tyskland, som ordnar med snaror, registrerar hur de hängdas halsar tänjs ut till motbjudande längd och sedan samlar ihop fängelsekläderna till tvätt.

Alla är medskyldiga, men samtidigt öppnas en möjlighet att sona skulden. Historien är en väv, menar Weiss, där nuet samtidigt är vart och ett av historiens lager. Det finns därför alltid rum för en annan tolkning av historien och av kulturen – en motståndets tolkning i ett underifrånperspektiv.

Julia Janiec
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören