SISTA ORDET. En svensk direktör i ett större börsföretag tjänade 1980 omkring tio gånger så mycket som en industriarbetare. Det låter som en stor löneskillnad. Men faktum är att inte någon gång under efterkrigstiden har inkomstgapet mellan näringslivets toppar och arbetarna varit så liten.

Idag – tjugofem år senare – tjänar direktörerna 41 gånger så mycket som en industriarbetare. Bara det senaste året höjde direktörerna sina löner med 13 procent.

Uppgifterna finns med i den rapport om maktelitens löner som LO presenterade i veckan.

I rapporten undersöks inte bara den ekonomiska elitens löneutveckling. Studien gäller även politiker och höga regeringstjänstemän, makthavare i offentlig förvaltning och folkrörelser. Totalt har inkomstutvecklingen för 200 befattningshavare jämförts över tiden.

Direktörer och ekonomer drar ifrån
Undersökningen ger en entydig bild. Det är framför allt näringslivets toppar och deras anställda ekonomer som drar ifrån.

Övriga grupper i makteliten – statsministern och höga regeringstjänstemän, generaldirektörer, rektorer vid universiteten, fackliga ledare med flera – har utan tvivel också de haft en god löneutveckling.

Men jämför man med en industriarbetarlön så är den relativa löneskillnaden i stort sett oförändrad över tiden. Dessa elitgrupper tjänar idag liksom tidigare mellan fyra och sex gånger mer än en industriarbetare. Det är mycket, men avståndet verkar inte ha ökat.

Chefsekonomen vid Svenskt Näringsliv, Stefan Fölster, kallar undersökningen för populistisk. Näringslivets toppar har fått högre löner därför att det har gått så bra de senaste årtiondena för de företag som de leder, säger han.

Men om han nu tycker det, varför klagar han i andra sammanhang på företagsklimatet? Om direktörerna belönats för att det gått oavbrutet bra för företagen så är ju det ett klart bevis på att företagsklimatet är bra.

Stefan Fölster vill inte ta ord som girighet, rofferimentalitet och vinningslystnad i sin mun. Även om alla vet att dessa drivkrafter fått ett allt vidare spelrum i näringslivet. Se bara på Skandiadirektörernas plundring av det egna företaget.

Löneglidning som börjar i toppen
Vilka löner makteliten beviljar sig – de bestämmer ju i praktiken ofta sin egen lön– har starka spridningseffekter. Om vd får ett stort lönelyft, ska vice vd ha en motsvarande höjning och så fortplantar sig höjningrna vidare ned genom hierarkin.

Det är den löneglidning som startar från toppen som är det verkliga hotet mot samhällsekonomin, inte de blygsamma löneökningar som facket kräver för de lägst avlönade.

Det här vill inte näringslivets toppar gå med på. Istället klagar de över skatterna och försöker förmå den borgerliga regeringen att slopa alla utjämnande inslag i skattesystemet.

Den borgerliga regeringen har gått dem till mötes. Fastighetsskatten avvecklas. Förmögenhetsskatten tas bort. Skattesubventionerade pigor ska införas. En stor grupp höginkomsttagare kommer genom detta att tjäna flera hundra tusen kronor per år.

Regeringen har allierat sig med den ekonomiska eliten
I en kapitalistisk marknadsekonomi är trycket mot ökade löneskillnader alltid stark. Att hålla emot de ojämlikhetsskapande krafterna är fackets och politikernas uppgift.

Facket gör vad det kan. Men dagens borgerliga regering har allierat sig med den ekonomiska eliten. Maktbalansen i samhället har tippat över till de rikas fördel.