NY BOK. Finns Gud? Säkerligen inte. Men religionen finns, sedan historiens början och i alla kulturer.
 
Så varför finns den? Det vore naturligtvis fel att se religion som enbart en uppsättning teorier. Men den är alltid delvis doktrinär: den påstår saker om världens uppkomst och natur, föreskriver moraliska regler, och gör anspråk på sanning. Dessa sanningsanspråk är för det mesta orimliga. Men det gör bara frågan om religionens uppkomst och natur ännu mer spännande. Inte underligt att den är aktuell bland kognitionsvetare och evolutionära antropologer.

Tre hypoteser tycks dominera. En pekar på religionens förmåga att svetsa samman folk som inte redan förenas av nära släktband. I dess namn kan krig föras och samhällen bestå som egenintresset annars skulle omöjliggöra. Religionen är enligt denna tanke en sorts evolutionär anpassning i Darwins mening, till gruppens,  men kanske också individens eller hennes geners fromma.

Aggressiviet i de stora religionerna
Detta förklarar delvis den aggressivitet mot främmande grupper som kan spåras i de stora monoteistiska religionerna. Det förklarar också hur den enorma kostnad i form av kunskaps-, kvinno- och sexualfientlighet religionen medför ändå kan uppvägas av dess spelteoretiska oumbärlighet.

En annan idé är att religiositet är en bieffekt av psykologiska mekanismer med andra funktioner – inte nyttig i sig, men ändå ett ofrånkomligt pris för funktioner evolutionen försett oss med. Den tredje tanken är att se religiösa föreställningar som ett slags självförökande strukturer som finns därför att de helt enkelt är bra på att sprida sig: ett slags kulturella virus.

I The God Delusion slår den engelske biologen Richard Dawkins ett slag för de två sista teorierna, samtidigt som han flirtar med den första. Han håller dock inte isär dem så noga, och verkar inte se att de faktiskt är oförenliga. Det är synd, eftersom genomförbarheten hos det ateistiska program han argumenterar för verkar bero på vilken förklaring som är riktig. Här har andra nya böcker, som Daniel Dennetts Breaking the spell, mer att ge.

Vad Dawkins erbjuder är ett passionerat försvar för ateismen som livshållning och rättighet – en rätt som systematiskt förmenas barn världen över. Boken har också en rolig genomgång av bevisläget i frågan om Guds existens: mycket skoj med religiösa kosmologier och raden av usla gudsbevis, från medeltida teologer till nutida pseudobiologer, liksom med religionsförsvararnas kappvändningar. Många förklarar vetenskapen irrelevant för religionen – men omfamnar ändå varmt varje resultat som kan vrängas till dess fördel.

Religion är kostsamt
Bäst är Dawkins på att förmedla hur konstig och kostsam (monoteistisk) religion faktiskt är. Som svensk kommer man lätt att tänka på Sven Lindqvists 50-talspamflett Reklamen är livsfarlig: samma synliggörande av något som omger oss lika självklart som luft – och samma varning för att det kan vara giftigt. Och samma lätt utopistiska rationalism.

För äldre svenska läsare ger kanske Dawkins religionspiskning också en känsla av déjà vu: mycket påminner om Hedenius Tro och vetande. Dawkins är ofta dräpande rolig – precis som Willy Kyrklund och Hjalmar Söderberg, som var ännu roligare. Dawkins kallar panteismen ”upphottad ateism”. Söderberg uttrycker samma idé mer ironiskt: den är ”den känsla två älskande erfara, när de ligga i samma säng”.

Men det här är en rik, ibland briljant bok för en annan tid. Dawkins är forskare, och glasklar om religionens oförenlighet med den vetenskap han är så förälskad i. Som alla goda älskare är han också bra på att sjunga den älskades lov och visa hur svindlande vetenskaplig förståelse och undran kan vara.

Han är också bra på att bemöta föreställningen att vetenskap bara är ”en annan tro”. Det är det inte. Det är en avgörande skillnad att justera vad man tror efter vilka skäl som finns för det och att tro på något för att det hävdas av en auktoritet.

Ibland hemfaller Dawkins åt sentimentala anekdoter för att hamra in religionens dålighet. Någon gång blir han lite gnatig. Och i fråga om religionens väsen och eventuella avkaffningbarhet är han som sagt varken klar eller övertygande. Men det är småfläckar i en viktig bok.

Sören Häggqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören