De syns i tv och på bild i tidningarna i trista svartgrå kavajer. Deras budskap är alltid samma. De är som korpar, olyckskorpar, uppradade på en telefontråd. År ut och år in sitter de där och kraxar, vissa år kraxar de mer, andra mindre. Den här våren har det varit ett fasligt kraxande.

”Löneökningarna är för höga, facket är ansvarslöst, lönerna ökar för mycket, löneökningarna är för höga…krax krax…”
Men ibland tar de i så att de trillar i backen. Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv, har i ett antal utspel försökt utvärdera årets avtalsrörelse. Läs på deras hemsida. En analys som duger i bastun på Yxtaholms slott men inte i det offentliga samtalet, där är det bara pinsamt.

När produktionen blir effektivare ger det ett utrymme för löneökningar som är lika stort som ökningen av effektiviteten. Om inflationen är lägre blir det reallöneökningar för alla anställda. Så långt är det enkelt.

Lönagarna ska få mindre än de är värda
Men det som korparna begär är att löntagarna ska få löneökningar som är mindre än det som är deras rättmätiga andel av produktionens ökade värde. Och inte bara genom låga löneökningar utan framför allt genom att öka den av korparna så varmt omhuldade och älskade flexibiliteten. Vilket i praktiken, bakom de vackra orden, alltid innebär lägre inkomster på grund av mindre ob- och övertidspengar.

Men kan alla korpar ha så fel? Kan det inte vara en god idé för löntagarna att satsa på lägre löneökningar? Kanske, men bara om tre andra förutsättningar är uppfyllda.

För det första ska företagen använda den ökade lönsamheten till investeringar, här hemma och ute i världen – det ger en chans till fler och säkrare jobb på grund av stärkt konkurrenskraft.

Men företagen har istället höjt utdelningarna till ägarna och köpt tillbaka egna aktier vilket ökar de kvarvarnade aktiernas värde, läs ägarnas förmögenhet. Dessutom höjer de löner och pensioner för den egna eliten.

För det andra ska Riksbanken, när löneinflationen blir lägre, sänka räntan så att lånekostnaderna blir lägre, ekonomin stimuleras och det blir fler jobb och större skatteinkomster.

Men Riksbanken har istället systematiskt haft en stram penningpolitik där inflationen legat långt under kravet på 2 procents inflation i genomsnitt över tiden.

För det tredje ska regering och riksdag använda de ökade skatteintäkterna till att sänka skatten för folkflertalet, förbättra de sociala trygghetssystemen och den gemensamma servicen.

Men regering och riksdag försämrar trygghetssystemen och sänker skatter till dem som redan har.

Årets löneökningar är låga
Således är ingen av de förutsättningar som skulle motivera löntagarna att välja lägre löneökningar uppfyllt. Utifrån det perspektivet är löneökningarna i årets avtalsrörelse inte för höga.

De är låga!

Trillade ni i backen nu, ni svarta kraxande korpar. Hoppas ni slog er rejält.

Ingemar Göransson
LO-utredare
Skriv till debattredaktören