Nästa vecka träffas riksbanksledningen för ett räntepolitiskt sammanträde. Nästan alla bedömare väntar sig att räntan höjs. Mer intressant anses vara hur riksbanksdirektionen bedömer ränteutvecklingen på längre sikt.

Om vi utgår från att de som gissar på en räntehöjning får rätt, så återstår frågan hur denna ska motiveras.

Det är svårt att se att årets avtal leder till att företagen tvingas till stora prishöjningar. Produktivitetsutvecklingen i näringlivet är god och lönerna ligger inom den ekonomiska ram som KI har angett.

Inte heller en ökad efterfrågan på arbetskraft torde leda till en löneglidning av oroande slag. Det finns fortfarande många kvalificerade arbetssökande som kan ta ett jobb med kort varsel.

Förre vice riksbankschefen Villy Bergström är i en artikel i Dagens Industri inne på ett annat skäl för Riksbanken att höja räntan.
Han menar att den överhettade bostadsmarknaden kan leda till ekonomisk instabilitet. Med alltför låg ränta finns risk för en fastighetsbubbla, som när den spricker leder till oreda i ekonomin.

Riksbanken klarar inte av att styra mot flera mål
Risken finns. Men det är inte Riksbankens uppgift att motverka fastighetsspekulation. Bankernas kreditgivning ska bevakas av finansinspektionen.

Sant är dock att regeringens omotiverade sänkning av fastighetsskatten bidragit till att trissa upp fastighetsvärdena till överdrivet höga nivåer.

Vad Bergström här egentligen talar för är en utvidgning av Riksbankens uppdrag. Vid sidan av inflationsmålet ska även Riksbanken genom räntan stabilsera värdeutvecklingen på aktier och fastigheter.

Frågan är om inte det är en övermäktig uppgift. Om Riksbanken ska styra mot flera mål blir det lätt mischmasch av penningpolitiken.

Samtidigt försvarar Bergström med en viss envishet det senaste årtiondets räntepolitiska misstag.

Han vill inte fästa större vikt vid att Riksbanken varaktigt pressat ned inflationen långt under tvåprocentsmålet. Han godtar inte heller den internationella expertrapport som ansåg att det här inte handlar om enstaka felbedömningar utan om återkommande prognosfel.

Trovärdigheten kräver övertygande argument
Oavsett orsaken till felbedömningarna så är de ett faktum – och de har utan tvivel bidragit till en onödigt hög arbetslöshet. Riksbanken kan för all del ursäkta sig med att även andra prognosmakare har räknat fel, men det är en klen ursäkt. Det är ju Riksbanken och ingen annan som ska vara den främsta experten på räntepolitik.

Det båtar föga att gråta över spilld mjölk. Frågan är vilken lärdom den nuvarande riksbanksledningen drar av de tidigares misstag.
Ur denna synvinkel blir räntebeslutet nästa vecka extra intressant.

Om räntan höjs en kvarts procent spelar mindre roll. Avgörande är hur riksbanksledningen bedömer ränteutvecklingen på längre sikt och inte minst med vilka skäl den vill göra gällande att dess inflationsprognoser idag är mer tillförlitliga än vad de har varit tidigare.

Det är den springande punkten. Återvunnen trovärdighet kräver övertygande argument. De har hittills lyst med sin frånvaro.