Vid den här tidpunkten förra året fattade riksdagen beslut om att teckna ett nytt sexårigt avtal med Sveriges Radio och Sveriges Television. Avtalet hade som tradition är förberetts i en parlamentarisk beredning för att garantera en bred uppslutning.

Knappt hade den nya borgerliga regeringen tillträtt förrän den licensskolkande kulturministern Cecilia Stegö Chilò på eget bevåg sa upp avtalet.

Vad som var Stegö Chilòs motiv för att köra över de övriga regeringspartierna fick vi inte veta, inte heller varför centern och kristdemokraterna stillatigande fann sig i att bli överkörda.

Bäst hade varit om regeringen efter Stegö Chilòs avgång dragit tillbaka sitt förslag. Men en sådan prestigeförlust kunde regeringen inte uthärda. Istället föll det på kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths lott att försöka rädda ansiktet på regeringen.

Regeringen vill ha full kontroll över utredningen
Adelsohn Liljeroth har nu tillsatt en ensamutredare, kristdemokraten Rose-Marie Febran som inte är särskilt mediepolitiskt kunnig, med uppgift att utarbeta nya riktlinjer för public service-företagen. Genom att ge uppdraget till en ensamutredare signalerar regeringen att den själv vill ha full kontroll över utredningen.

Om en s-regering hade förfarit lika nonchalant hade det blivit ett fasligt liv. Orsaken till att nya avtal med public service-företagen ska förberedas parlamentariskt handlar ju inte om att ge klåfingriga politiker en chans att tycka till om programmen utan är ett sätt att visa respekt för programföretagens integritet; de ska veta att avtalen har brett stöd i riksdagen och inte ändras tvärt och oförutsebart.

Det är denna viktiga princip som regeringen nu sätter ur spel och då nyttar det föga att kulturministern säger sig vara en varm anhängare av public-servicetanken och reklamfrihet i SVT.

Vid ett första påseende kan direktiven till ensamutredaren förefalla tämligen harmlösa. Ja, de är så vaga att man kan undra varför en utredning alls har tillsatts.

Statens utredare ska inte granska enskilda program
Utredaren ska till exempel undersöka om tillgängliga resurser används effektivt. Men för det behövs ingen utredning. Der är ju i första hand styrelsen som har kompetens att göra den bedömingen.

Direkt underlig är idén att kvalitetskraven inte bara ska ställas på programutbudet i sin helhet utan att utredaren även ska lägga förslag om kvalitetsbedömning av enskilda program. Som var och en inser är det en omöjlig uppgift. Staten ska inte uppträda som smakdomare. Granskningen av enskilda program sker bäst genom den radio- och tv-kritik som dagspress och andra medier svarar för.

Nuvarande public service-uppdrag innebär att företagen ska vara fullserviceföretag. De ska göra både smala och breda program, svara för underhållning, samhällsbevakning och kultur. Inom varje genre ska de eftersträva en hög kvalitet.

Moderaterna har länge velat begränsa uppdraget till att public service-företagen bara ska förse tittare och lyssnare med sådana program som de kommersiella etermedierna inte vill göra.

Dödskyss till public service-företagen
En sådan inskränkning av uppdraget vore att ge public service-företagen en dödskyss. Om ensamutredaren kommer med dylika propåer är det bäddat för politisk strid om ett nytt avtal för public service-företagen.