Nationalism är osvenskt. Så skulle man lite tillspetsat kunna sammanfatta en argumentationsstrategi som på senare tid har dykt upp i olika försök att bemöta sverigedemokraterna. Inte minst från socialdemokraterna, som för övrigt har tillsatt en särskild arbetsgrupp för demokratidebatt som bland annat ska syssla med just hur sd ska bemötas.

Ordföranden i denna grupp, Mats Johansson, skriver i ett veckobrev från i maj att sd bortser från vissa delar av den svenska traditionen, som öppenhet och respekt för den enskilde. Detta gör att de är ”en osvensk företeelse”. Mona Sahlin har varit inne på ett liknande spår, till exempel i den omdiskuterade TV-debatten med sd-ledaren Jimmie Åkesson.

Det går att förstå varför man väljer att debattera på det sättet. Kanske vill man helt enkelt visa på det godtyckliga i de bilder av ”det svenska” som Sverigedemokraterna saluför.

Nationalisterna får sin logik bekräftad
Men strategin är djupt problematisk – ungefär som att säga att nationalism är osvenskt. Man bekräftar nämligen precis den logik som nationalisterna använder sig av. Dels upphöjer man nationalitet till att vara en viktig grund för kategorisering, och dels talar man som om olika nationaliteter har fasta, värdeladdade innehåll.

Visst är det sympatiskt att försöka koppla svenskhet till jämlikhetssträvanden och respekt för andra, om man jämför med att koppla det till mer konservativa ideal. Men frågan är varför ”svenskhetens” eventuella innehåll skulle vara viktigt överhuvudtaget.

Retoriken kan också tänkas vara en reaktion på det som historikern Heléne Lööw betecknar som ”myten om det förrådda folkhemmet”, och som enligt Lööw är en viktig del av Sverigedemokraternas och andra nationalistiska gruppers ideologi.

Lööw beskriver, i en text i den nyutkomna antologin Brunt! (med Mats Deland och Charles Westin som redaktörer), hur dessa grupper knyter an till den relativt utbredda kritiken mot välfärdsstatens tillbakagång och formulerar kritiken med nationalistiska förtecken. Ett harmoniskt lyckorike bebott av en homogen samling ”riktiga svenskar” målas upp som bild av det förflutna, och ställs emot en eländesskildring av dagens samhälle.

Kanske är det denna strategi som företrädare för socialdemokraterna vill angripa, och istället tolka historien på ett mer progressivt sätt.

Ska svenskheten bli ett normalt inslag i debatten?
Men om man går i den fällan har nationalisterna delvis redan vunnit. Om det blir ett normalt inslag i politiska diskussioner att debattera vad som är svenskt, försvinner lite av utrymmet för ett rimligt samtal om hur samhället bör se ut och varför. Vilket i sin tur knappast skulle minska populistpartiernas framgångsutsikter.

Det som kan göra det är snarare formulerande av bra alternativ. Solidaritet och människorespekt är inte bra för att det är ”svenskt”, eller av någon annan nationalitet. Utan av helt andra skäl.

Hanna Pettersson
Juridikstuderande
Skriv till debattredaktören