NY BOK.  Himmelska kroppar vill teologen Ola Sigurdson skriva en bejakande teologi om kroppen. Han utmanar den vanliga bilden av kristendomen som kropps- och sexualfientlig och tar därvid hjälp av filosofin, framförallt den senare tysk-franska fenomenologin och hermeneutiken, vilka blivit nära samarbetspartners för modern teologi.

Kroppen förstås här inte endast som en biologisk organism som vi kan undersöka som ett objekt, utan främst som en levande kropp som erfar och undersöker olika objekt.

Att vara människa är att vara kroppslig – men förståelsen av detta har varierat genom historien. Sigurdson betonar kroppslighetens socialitet. Vad kroppen är framgår av hur den presenterar sig historiskt och socialt. En sådan kropp har aldrig några färdiga eller fixerade gränser, utan är formbar, föränderlig, oavslutad och överskridande. Den är vad Sigurdson med Bachtins ord kallar ”en grotesk kropp”.

Ingen ensidigt negativ bild av kroppen i kristen tradition
Om vi vill förstå hur den västerländska moderna uppfattningen av kroppen har växt fram har vi mycket att vinna på att undersöka den kristna teologin. Detta ursprung undersöker Sigurdson först och främst genom att teckna en bild av inkarnationens betydelse. Sigurdson vill visa att den kristna traditionen inte har en ensidigt negativ bild av kroppen. Jesusidén innebär ju att det gudomliga, det som överskrider det mänskliga, kommer till oss i form av en mänsklig kropp.  Därmed innebär inkarnationen att det obegripliga har en fysisk närvaro.

Här vill Sigurdson lyfta fram en kontinuitet mellan den traditionella kristendomen och den samtida teologin. Inkarnationen innebär först och främst att vi möter det främmande i det kroppsliga, det gudomliga möter vi därför hos en annan människa och inte i en himmel skild från jorden. Kroppen pekar därmed bortom sig själv.

Genom kroppen när vi det gudomomliga
Kodordet här är genom, det är genom kroppen vi kan nå det gudomliga och det bortommänskliga.

Sigurdson vill nyansera förståelsen av den kristna traditionen, men medger att den saknat sexuella religiösa praktiker utöver­ ren avhållsamhet. Sigurdson bryter mot denna sexualfientliga tradition. Hans erotiska teologi vill foga samman den konkreta sexuella praktiken med dess metaforiska sublimering, vilket tidigare har varit den kristna traditionens enda positiva erotiska uttryck. Kristendomens agape-tradition fullföljs dock genom att den kroppsliga erotiken distanseras från ägandebegäret.

Sigurdson vill rubba våra invanda föreställningar kring kroppen som något stabilt som vi känner och har kontroll över. I stället framträder kroppen som ett mysterium som pekar ut över sig självt. Det gör boken läsvärd för vilken ateist som helst.

Himmelska kroppar är berikande, underhållande och tänkvärd. Jag har egentligen bara en fråga: om det är en teologi som utvecklas, hur ska vi då förstå begreppet ”Gud”? Är det endast det mänskligas ”andra”, en ren men tom kontrast, eller är det något mer? Det gudomliga framträder i texten som det som överskrider det mänskliga men som vi just därför aldrig kan förstå i sig.

Likafullt används begreppet Gud på ett kanske alltför oproblematiskt sätt. Är det en frigörelse från en personlig Gud vi ser, och innebär det i så fall att Gud endast är något radikalt annat?

Jonna Bornemark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören