Jag höll fast i gungan. Räknade: Ett, två. Treeeee! innan jag sköt honom skrattandes genom luften. Det är något skumt med siffran tre. För vid närmare eftertanke finns treor överallt. Alla goda saker är tre. Kostcirkeln till exempel. Kolhydrater, protein och fett. Till och med vår festmat bygger på trean: förrätt, varmrätt och efterrätt.

Och då en idrottstävling avgjorts delas tre medaljer ut (guld, silver och brons). Men inte bara det. Då vi talar om samhällets grundläggande behov klumpar vi ofta ihop det till konst, vetenskap och religion. Det finns även forskning som visar att relationerna kan delas in i tretal. Rent statistiskt har de flesta av oss tre vänner som vi klassar som nära, vi har nio trevliga kamrater (tre multiplicerat med tre) och 27 bekanta (nio multiplicerat med tre).

Trean har att göra med kristendomen, kanske någon säger. De tre vise männen. Gud, Kristus och den helige anden. Men nej. Så är det inte, eller rättare sagt kan det bara vara en del av förklaringen. Trean var populär redan i Babylonien 3.000 år före Kristus. Där härskade nämligen de tre gudarna Ea, Anu och Enil.

Symboliskt värde
För att reda ut frågan om talet tre ringer jag till matematikern Paul Vaderlind på Stockholms universitet som har intresserat sig för talens historia. Han säger att det verkar som om treans genombrott kom redan kring 500-talet före Kristus. I såväl Indien, Kina som Europa ansåg man att olika tal symboliserade olika saker.

På den tiden sågs inte ettan som en siffra. Ett var snarare en enhet. En gurka, en kruka. Det var en sorts byggsten som användes för att bygga tal. Så det första riktiga talet blev därför två (som bestod av två enheter). Två ansågs vara ett kvinnligt tal, och alla andra tal som var jämt delbara var också kvinnliga tal.

På den tiden funderades det mycket kring motsatser. Svart–vitt, ljust–mörkt, ont och gott. Så nästa siffra, tre, blev det första manliga talet, alla udda tal ansågs manliga. Under antiken delades dessutom samhället upp i tre klasser: präster, krigare och bönder.
Paul Vaderlind har även slagits av hur trean återkommer i många sagoberättelser.

Har med hjärnan att göra
Trots att han är matematiker tror han inte att magin kring siffrans popularitet har en matematisk förklaring.

– Jag har en känsla av att indelningen i tre är mer förknippad med den mänskliga hjärnan. Våra skriftliga källor sträcker sig inte så långt tillbaka. Det är därför troligt att indelningen i tre skedde tidigare än 500-talet, säger han.

Jonas Engman, som är etnolog på Stockholms universitet, har forskat kring sagoberättandet.

– Det är någonting som gör den siffran magisk, säger han. Det finns en sorts reto-risk princip. Tre gånger är övertygande, men fyra gånger är tjatigt.

Minnesknep
Han tror att det är konventioner i sättet vi umgås och kommunicerar som gjort att trean återkommer i så många olika sammanhang. Under 1930-talet i Jugoslavien fanns människor som kunde sjunga fram sagor under nästan ett helt dygn. Forskaren Albert Lord undrade hur de kom ihåg berättelserna.

Hans analyser visade att personerna hade en formel för sagan. Vissa verser återkom igen och igen och de behövde därför inte memorera hela berättelsen, det räckte bara att komma ihåg versen och sedan byta tema på historien. Det kanske är samma sak med trean. Vi vet inte varför det blivit så, men den är bra att ha för oss som behöver komma ihåg sagor.