Facket tog hem den första ronden i EG-domstolens rättsliga prövning av Vaxholmskonflikten. På annat sätt kan man inte förstå generaladvokatens förslag till domstolsbeslut.

Generaladvokaten slår fast att fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet, som respekteras inom unionen. Han ansåg även att svenska konfliktregler inte innehåller något som står i strid med EG-rättens bestämmelser om den fria rörligheten för arbetskraft och tjänster.

Det förstnämnda beskedet är inte överraskande. I många av EU:s medlemsländer är konflikträtten grundlagsskyddad. Det hade varit sensationellt om generalavdokaten på denna punkt haft en annan mening.

Det andra beskedet är dock välkommet. Här slås fast att det så kallade utstationeringsdirektivet införlivats i svensk rätt på ett korrekt sätt. Detta har ju varit ett kärt tvisteämne bland jurister, men den striden kan nu blåsas av.

Svenska fack kan alltså kräva svenska kollektivavtal för utländska tjänsteföretag, även om dessa har ett eget kollektivavtal i medlemslandet. Det är fullt legitimt för svenska fack att på detta sätt motverka social dumpning.

Skrivbordskonstruktion
Generaladvokatens utlåtande är bara ett förslag. Det händer ofta att domstolen modifierar eller nyanserar generaladvokatens förslag.

Men att domstolen skulle gå emot advokaten på punkterna ovan förfaller inte troligt. Men osvuret är bäst.

Mer bekymmersamt är generaladvokatens resonemang om att svenska fack i förväg ska bedöma innehållet i de avtal som utländska företag eventuellt kan ha med sig innan de kräver svenska avtal.

Resonemanget är en skrivbordskonstruktion. I fallet Laval fanns till exempel från början inget lettiskt avtal, flera månader senare redovisade letterna ett fejkat avtal som dessutom inte följdes enligt de lettiska skattemyndigheternas uppgifter.

Om svenska fack förväntas förhandskontrollera utländska avtal förutsätter det att det i svensk lag införs krav på gästande företag att omedelbart vara behjälpliga vid en sådan kontroll.

Omvänd bevisbörda
Mer realistiskt vore en omvänd bevisbörda. Utländska företag som vill slippa svenska avtal måste kunna visa ett det egna landets avtal är bättre än det svenska. Inget fack lär bråka om detta, även om ett så irrationellt fackligt beteende tycks ingå i generaladvokatens föreställningsvärld.

Generaladvokaten för också ett oklart resonemang om stridsåtgärdernas proportionalitet. Det är inget nytt. I andra arbetsrättsliga EG-domar sägs ofta att kraften i en stridsåtgärd måste stå i rimlig proportion till de ändamål som ska uppnås.

I fallet Vaxholm lär inte detta vara något problem. Blockaden syftade till att garantera de lettiska arbetarna lika lön som de svenska. Eftersom det lettiska företaget betalade ut 35 kronor i timmen handlade det om att motverka uppenbar lönedumpning.

Rent lagtekniskt betyder proportionalitetskravet att generaladvokaten i praktiken vill utvidga svenska domstolars rätt till skönsmässiga bedömningar. Det är främmande för svensk rättstradition eftersom det ger domstolarna en politisk roll som de inte bör och inte ska ha.

Att generaladvokaten hamnar i dessa komplikationer beror på föreställningen att EG-rätten inom arbetsrättsområdet direkt ska gå att tillämpa av svenska domstolar.

Gör staten till motpart
Ett alternativt synsätt är att motparten i tvister om unionsrättens förenlighet med nationell arbetsrätt bara kan vara den berörda staten. Det bör vara staternas sak att svara för utformningen av tillämpningföreskrifterna för domstolarna. EG-domstolen ska bara ägna sig åt en översiktlig prövning av dess förenlighet med EG-rätten.

Förhoppningsvis klaras en del av dessa oklarheter ut i den slutliga domen, men det är långtifrån säkert.