Dagen efter att Göran Persson tillkänna-givit att han ska bli PR-konsult kom Tony Blairs besked att han avgår som Labourledare och premiärminister. Efterträdaren Gordon Brown har nu en svår uppgift då högerledaren David Cameron leder i opinionen. Om Storbritanniens Fredrik Reinfeldt ska kunna hållas borta från 10 Downing Street måste Labour lära av de svenska socialdemokraternas misstag.

Den som promenerar längs Londons regeringsgata Whitehall slås av skillnaderna mellan våra länder. Det gamla imperiets tid är mycket närvarande i de monstruösa husen och de märkliga ritualer som kännetecknar brittisk politik. Men tittar man närmare på saken upptäcker man snart att det är mycket som är sig likt på andra sidan Nordsjön.

Sverige och Storbritannien har hört till undantagen i Europa under de senaste tio åren. Båda länderna har dominerats av socialdemokratiska partier och oppositionen har varit svag och splittrad.

I såväl Sverige som Storbritannien hamnade högerregeringarna i vanrykte under valutakriserna hösten 1992. Bägge länderna hade knutit sin valuta till det europeiska valutasamarbetet till en för hög växelkurs. Britterna klarade sig något lättare ur krisen, då de gav upp och övergick till flytande växelkurs i september. Den svenska regeringen och riksbanken fortsatte att skapa konkurser på löpande band med en 500-procentig ränta i två månader till. Och i båda länderna röstade folket fram vänsterregeringar under stor entusiasm i de påföljande valen.

Persson och Blair började bra – sen kom raset
Både Göran Persson och Tony Blair var populära under en tid, men tappade sitt stöd hos befolkningen under åren 2003–2004. Göran Perssons förtroende urholkades när arbetslösheten steg till följd av en feg ekonomisk politik. I Tony Blairs fall handlade det i stället om de lögner som förde in landet i ett långvarigt och blodigt krig i Irak.

I båda länderna såg en ny generation högerledare sin chans att tvätta bort bilden av att vara ett överhetsparti. Fredrik Reinfeldt segrade genom att framställa sig själv som en bättre socialdemokrat än socialdemokraterna. Väl vid makten kastade högeralliansen av sig masken.

Labour lyckades vinna det senaste parlamentsvalet då de konservativa inte lyckades exploatera det missnöje kriget skapat. Folk röstade på Labour ”med en klädnypa för näsan” som en tidningskrönikör beskrev situationen. Men på hösten 2005 utsågs den unge och energiske David Cameron till konservativ partiledare och skapade ett intryck av att vara en ny sorts politiker beredd att ompröva gamla ståndpunkter. Cameron fick snart ett övertag i opinionen.

De brittiska lokalvalen den 3 maj i år blev ett stort nederlag för Labour. De konservativa fick 40 procent av rösterna medan Labour endast fick 27 procent. En vecka efteråt avgick Tony Blair. Efter att nomineringstiden gick ut den 17 maj står nu Gordon Brown som enda kandidat till partiledare och premiärminister.

Striden gäller posten som vice Labourbas
Striden kommer nu att stå om vem som blir partiets vice partiledare. De stora fackförbunden har tagit ställning för parlamentarikern Jon Cruddas som var förbindelselänken mellan facken och regeringen under Blairs första mandatperiod. Cruddas väcker entusiasm hos partiets gräsrötter för sitt budskap att partiet måste återuppbygga sin basorganisation och för sin kritik av de mest högerinriktade inslagen i regeringens politik.

Frågan är nu om detta ledarval kan ge den förnyelse som kan rädda Labour kvar vid makten. Gordon Brown förknippas starkt med den politik Tony Blair stått för, och som hamnat i vanrykte efter alla lögner om Irak och alla korruptionsaffärer. Kommer Brown klara av att distansera sig från Blair tillräckligt mycket, och klarar Labour av att öppna sig för sina kärleksfulla kritiker innan det är för sent?

I sin partiledarkampanj har Gordon Brown hittills fokuserat på behovet av fler allmännyttiga bostäder, bättre sjukvård, ekologiskt boende och en demokratisering av statsapparaten. Brown har alltid hållit ett avstånd till kriget i Irak och förväntas fortsätta det tillbakadragande av brittiska trupper som Blair inlett. När det gäller EU-politiken – en fråga där Labour liksom svensk socialdemokrati inte går i takt med befolkningen – tror de flesta att Brown kommer vara mer kritisk än Blair varit till att överföra makt till Bryssel. Gordon Brown var en av de ansvariga för att Labour stödde regeringen när den knöt pundet till det europeiska valutasamarbetet under början av 90-talet. Det anses att den påföljande krisen gjorde honom starkt kritisk till ett brittiskt EMU-medlemskap.

Efter Blairs avgång har Labour chansen att vinna tillbaka väljarna
När Tony Blair till slut avgår som partiledare och premiärminister finns en chans för Labour att återvinna folkets förtroende. Men vi som var engagerade i den svenska valrörelsen 2006 vet att det är en tuff match att vinna mot en motståndare som försöker framstå som en bättre sosse än du själv. Kanske kan ett av Göran Perssons första uppdrag som PR-konsult bli att ge Gordon Brown lite tips om vad man inte ska göra i en valrörelse?

Peter Gustavsson
Frilansjournalist
Skriv till debattredaktören