Lönebildningen splittrar arbetsmarknaden

FAKTA: På 70-talet hade var fjärde anställd i USA kollektivavtal som reglerade lön och anställningsvillkor. År 2005 hade andelen minskat till hälften.

I USA är kollektivavtalade löner 14 procent högre än andra. Men en allt mindre del av den amerikanska arbetsmarknaden täcks av kollektivavtal.

Den svenska avtalsrörelsen har satt igång en debatt om formerna för lönebildningen. Kraven från arbetsgivarna om öppningsklausuler och andra förskjutningar mot lokala uppgörelser kan bara väntas öka i styrka, efter de fackliga framgångarna. För att förstå följderna av en långt driven decentralisering är den amerikanska lönebildningen ett riktmärke att lära av.

Arbetsmarknaden i USA kännetecknas av att organiseringen på arbetsgivarsidan saknas. Någon arbetsgivarorganisation a là Svenskt Näringsliv existerar inte. Avsaknaden av centrala motparter har tvingat facken att föra kampen på lokalnivå.

Marknadskrafter styr
Det har lett fram till en tudelning av arbetsmarknaden. Huvuddelen, som växt under de senaste decennierna, är oorganiserad. Här regleras lön och anställningsvillkor av privata uppgörelser mellan arbetsgivaren och den anställde. Ytterst bestäms lönen av marknadskrafter som suget efter arbetskraft, arbetslöshet samt villkoren för arbetslöshetsförsäkringen. Den enda restriktion som finns är den lagstiftade minimilönen.

Den andra delen, den organiserade, utgör numera en åttondel av arbetsmarknaden. De amerikaner som jobbar under kollektivavtal är i stor utsträckning koncentrerade till vissa branscher och sektorer. Fackliga överenskommelser spelar en betydande roll i den offentliga sektorn, flygbranschen och delar av tillverkningsindustrin.

Sållar bort
Tudelningen har satt tydliga spår i lönebildningen. De fackligt framförhandlade lönerna är i genomsnitt 14 procent högre än motsvarande löner i resten av ekonomin, skillnader till följd av olika utbildningsnivåer, yrken och branscher har då räknats bort.

Denna fackliga lönepremie är en huvudförklaring till många amerikanska arbetsgivares hårda motstånd till facklig organisering. Förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare sker på företagsnivå. Nationella avtal av svenskt snitt finns inte. I några få tungt fackligt organiserade industrier, som bilindustrin, förekommer fortfarande det som kallas mönsterförhandlande, vilket innebär att första avtalet som tecknas med ett av de större företagen inom branschen blir riktmärke för förhandlingarna med andra företag. Allmängiltigförklaring av kollektivavtal är för amerikanen ett okänt fenomen.

Annorlunda upplägg
Amerikanska kollektivavtal är i regel rena tarifflöneavtal. I avtalet bestäms varje anställds lön upp till varje cent, ofta utifrån yrkesklassificering och erfarenhet. Detta skiljer sig avsevärt från de flesta svenska avtal som bestämmer lägsta löner men öppnar för högre, men är typiskt för arbetsmarknader där förhandlingarna enbart sker på företagsnivå.

Den decentraliserade lönebildningen har lett till att USA är ett land som präglas av stora löneskillnader. Inte bara mellan hög- och låginkomsttagare, utan även mellan stad och landsbygd och dessutom mellan olika regioner. Löneläget är betydligt högre i nordöstra USA jämfört med sydöstra. Ett ofta använt argument för ett större inslag av lokal lönebildning är att det leder till att löneökningarna bättre följer löneutrymmet, som bestäms av produktivitetsutvecklingen. De senaste årens amerikanska erfarenheter ger klent stöd för detta. Under 2000-talet har arbetskraftens produktivitet ökat med 18 procent, men reallönen för en genomsnittlig arbetare har bara ökat med en procent.