ROMAN. Jag är kallad till förhör.” Så börjar Herta Müllers roman Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Det är ingen pastisch på Kafkas Processen, det är en spårvagnstur där huvudpersonen är på väg till major Albu, en sadistisk förhörsledare, i Bukarest, Rumänien, någon gång på 1980-talet.

När hon kommer dit brukar han kyssa hennes hand samtidigt som han klämmer ihop fingrarna så att det värker i flera dagar efteråt. Hans saliv rinner och kyssen åtföljs alltid av en nedsättande kommentar om henne, något i stil med ”Oj då, dina ögon är inflammerade i dag”, eller ”Jösses, vad ditt tandkött skrumpnar, som om du vore din egen mormor”.  Under spårvagnsresan återberättas episoder ur huvudpersonens liv. Utan kronologi, associativt som ju minnet fungerar, men helt begripligt.

Herta Müllers roman är en studie i våld, det speciella våld som utvecklades i de forna östländernas diktaturer, ett statligt sanktionerat våld. Som drabbade kvinnor på ett sätt, män på ett annat. Människor hanterar sin rädsla på olika sätt. Många blir galna, andra överdrivet kontrollerade; många super ner sig på vodka, andra drömmer mardrömmar. Vissa försöker fly, men det slutar oftast illa.

Det värsta är kanske hur våldet­ liksom fortplantar sig på alla nivåer i samhället, som en allmänt hållen aggres­sivitet. Men romanen är också en skildring av hur man finner lycka i en sådan tillvaro. I ett kärleksförhållande, i motorcykelutflykter, i männens ömhet mot barn, i ett fullkomligt sublimt samtal mellan två kvinnor.

Ofta när man läser en roman är det igenkännandet man trivs i. Som ett slags psykologisk bekräftelse på att det som är botten i mig är botten också i andra. Visst skriver Herta Müller utifrån samma premisser, något annat vore väl omöjligt, men här finns också en annan, lite skruvad ingrediens. Hon skriver om främmande ting på ett sätt som gör att de förblir främmande. Det har nog att göra med själva hennes hantering av språket, som är förfrämligande, ett språk som hela tiden uppträder i oanade dräkter. Müller vidgar på så vis språket, får det att bäva eller skimra beroende på ämnet. Det är värt ett stort pris av något slag.

Titel: I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv
Författare:  Herta Müller
Översättning: Karin Löfdahl
Förlag: Wahlström & Widstrand

Cecilia Annell
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen