Nu ska småföretag prioriteras och storföretag missgynnas. Budskapet kommer från regering och från den nya sosseledningen. Regeringens likgiltighet för storföretagen illustreras av näringsminister Maud Olofsson som hävdar att det inte spelar någon roll om vårt flaggskepp Scania är i svensk eller tysk ägo. Telia ska nu slängas bort till i slutändan kanske rysk halvmaffia.

Storföretagen beskylls för att vara gamla och utan framtid medan småföretag sägs stå för det nya, innovativa. Men storföretag har mycket högre produktivitet, betalar bättre löner och ger bättre skatteunderlag än små företag. Stora högproduktiva företag minskar framtidens arbetskraftsbrist. Små företag förvärrar den.

Vi måste därför ha en balans mellan gamla och nya företag och mellan stora och små. Och en sådan balans har vi faktiskt trots alla falska rykten om motsatsen. Men framför allt måste de befintliga företagen löpande kunna förnya sig och hänga med i konkurrensen för att ge de löner och det skatteunderlag som krävs.

Tre gånger större
Storföretag som Volvo, Ericsson, SKF, Sandvik och Stora har ju flera hundra år på nacken. Men deras produkter, metoder och arbetskraft har förändrats drastiskt och sortimentet byts numera efter något år.  Likadant är det i andra samhällssektorer. Aftonbladet är tre gånger äldre än Expressen men upplagan och läsekretsen anger att den är mycket bättre än konkurrenten. Bankernas ekonomer klagar över svenska företags höga ålder men arbetar själva i mycket gamla företag.

Att ha många äldre företag är inte, som så ofta påstås, en svaghet för ett land. Det avgörande är om företagen kan ställa om till nya marknadssituationer och ny teknik. Just detta har många svenska stora och små företag tidigare lyckats med medan många utländska konkurrenter gått under. Och se på Finland där Nokia var en gammal stöveltillverkare. Vem bryr sig om Nokias ålder i dag?

Det relevanta är inte företagens ålder utan vad det är som gör att vissa stora och små företag lyckosamt ställer om sig medan andra förtvinar. För att lyckas krävs kunniga långsiktiga ägare, framsynta fack och ett samhälle som med hög a-kassa och andra system kan skapa trygghet i förändringen. Det krävs vidare ett debattklimat där företagsledningar inte ses som helgon utan deras förslag kan ifrågasättas.

Gränges värst
Detta fanns inte när ABB:s Barnevik och Wallenberg sänkte företaget genom vanvettsaffärer i USA, inte i Skandia, eller när politiker och industrins ledare sålde ut Pharmacia. Det värsta exemplet var när Gränges, länge vårt viktigaste företag, felinvesterade jättebelopp med effekter på hela landets tillväxt i decennier.

Nu ska det ensidigt satsas på småföretag. Som föredöme framhålls de fattigaste länderna i Sydeuropa. Obegripligt! Småföretag har många bra sidor men effektivitet hör inte dit. De nordiska länderna har få småföretag och tack vare det kan vi ha en hög levnadsstandard och ligga i världstopp i produktivitet. Hög andel småföretag indikerar låg utvecklingsnivå, inte globalt ledarskap. Tidigare sågs Italiens småföretag som förebild. När ekonomin var skyddad gick det också bra. Men nu klarar inte de små konkurrensen eller har råd med forskning och IT. Italiens ekonomi tvärbromsade.

USA sägs i stället vara företagandets land. Men se upp – tvärtemot vad som sägs i svensk debatt minskar där andelen företagare. Miljoner arbetslösa amerikaner tvingas temporärt under dåliga tider att bli företagare eftersom de varken får a-kassa, socialhjälp eller sjukvård och än mindre har råd med att betala barnens studier.  Nej, exemplet USA visar att det är kvalitén på de nya företagen, inte antalet, som är det centrala. Man har stora företag med hög produktivitet i branscher som detalj- och grosshandel, industri och hotell men också i jordbruket (i ett kostall kan det stå 1.000 djur). Storföretag ger låga priser till konsumenterna och skapar därigenom sin egen efterfrågan. Små och växande företag är däremot viktiga inom IT-branscher där ny teknik skapar nya förutsättningar. I branscher som barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård är småföretagens verksamhet däremot avskräckande. Här är kvalitén i tjänsteutbudet undermålig, arbetsvillkor och personalomsättning avskräckande och administration som advokatkostnader ofta svarta hål. Ta lärdom av USA:s exempel!

Mer produktiva
Sverige har en hygglig balans mellan större och mindre företag. I många branscher har mindre företag konkurrensfördelar men i andra vore det konstgjord andning att hålla liv i mindre företag när de större är vida mer produktiva. I samma bransch kan större företag betala högre löner som ger högre levnadsstandard och skattepengar så att vi kan betala för den offentliga sektor vi vill ha. Småföretag ger lägre löner, går oftare omkull och betalar avsevärt mindre skatter. Ägarna sliter ofta ont. Alla individer ska ges chans att nå sina livsmål. För de flesta är det ett bra lönejobb men för andra att bli företagare.

Men önskemålen måste vägas mot varandra. Många unga lär ju vilja bli fotbollsproffs eller programledare i TV men så många lag eller TV-såpor finns inte. Samhället ska ha regler som underlättar att livsmålen uppnås men ska inte med subventioner göra några lyckliga på andras bekostnad. Under decennier har vi skattebetalare hållit jordbrukarna under armarna med hundratals miljarder i subventioner.

Trots denna katastrof aviserar rege-ringen en ny stödrullning. Städbranschen, poolfirmor och trädgårdsanläggare ska ges stödmiljarder. Och detta samtidigt som regeringen nonchalerar att våra storföretag riskerar att styckas av utländska uppköpare och slaktas av olika skatterufflande fonder.  Varför ska massor av tjänsteföretag och deras kunder generellt stödjas genom att arbetsgivaravgifterna ska sänkas? Ingen ens i USA skulle drömma om en sådan störning i marknadsekonomin. Motivet sägs vara att skapa nya jobb men liknande stödformer i andra EU-länder har inte alls gett några nya jobb, bara ökat vinsterna och försämrat statskassan. Och det luddiga begreppet ”hushållsnära” vidgas hela tiden. Snart är det väl halva ekonomin!

Finns det något mera hushållsnära &auml
;n färdigmaten i köket, hemtjänsten, hemdatorn, telefonsamtal i hemmen, posten och tidningen i brevlådan eller TV-programmen?

Roland Spånt
Fil dr och före detta chefsekonom på TCO
Skriv till debattredaktören