NY BOK. För ett halvår sedan mötte jag Åsa Linderborg på ett ABF-arrangemang och hon som annars alltid ger ett livligt intryck verkade nu så egendomligt dämpad, ja inåtvänd. Hon såg ensam ut i vimlet. Nej, jag känner henne inte närmare men uppfattade ändå instinktivt att hon satt där i en osynlig existentiell virvel. När så boken om hennes far kom ut förstod jag vad det var jag sett: en människa som pressat sig rakt igenom en tät, tung känsla av skuld och uppgörelse.

Boken möttes av lysande recensioner, hos somliga säkert även förvåning, när det visade sig att den skarpa vänsterskribenten Åsa Linderborg inte bara släpar på en så svårhanterlig erfarenhet, utan också träder fram som en fullfjädrad författare, en minneskonstnär i klass med Elsie Johansson.

Redan tidigare hade jag betraktat henne som den främsta av de vänsterintellektuella som dykt upp på senare år. Nu djupnade bilden av henne: Åsa Linderborg berättar så starkt om sin barndom att man som läsare blir fullkomligt försvarslös.

Var härdarmästare
När Åsa bara var några år gammal lämnade hennes mamma sin man, Åsas pappa Leif, och kvar blev en pappa och en dotter i en lägenhet på Rönnbergagatan i Västerås. Han begrep ingenting, slutade aldrig älska sin hustru och överförde i stället all sin kärlek till flickan, jäntan eller gummelumman som han kallade henne. Pappan jobbade på Metallverken i Västerås, som härdarmästare, och efter att varje morgon ha lämnat sin dotter på dagis blandade han sig med Aseaströmmen av cyklande arbetare som sögs upp av fabriksgrindarna.

Och det är ett vidunderligt porträtt Linderborg ger av sin pappa: obotlig slarver, drinkare, full av dåligt självförtroende men ändå med det där obegripligt goda humöret som bara en verklig loser emellanåt kan visa upp. Han gav sig fan på att ingen som gick förbi deras lägenhet skulle tvivla på att han höll allt i ordning, så han putsade fönstren och städade noggrannare än någon annan. Sömnlösa nätter kunde han rentav sitta och polera vardagsrumsbordet.

Politiskt radikal
Andra behov, viktigare behov, såg han inte. De sov utan sängkläder. Åt ingen frukost. Borstade väl sällan tänderna. Hans kärlek till lilla Åsa, eller Natasja som ofta var hans namn på henne (hennes andranamn) var överväldigande men liksom hjälplös. Leif Boris Andersson var politiskt radikal, hatade borgarna och önskade att en dag få besöka revolutionens Kuba, men engagerade sig aldrig själv: den revolutionära hämnden tog han ut i språkliga eder över kapitalisterna. Uppflammande raseri mot chefer och överhet och i nästa stund livrädd att förlora jobbet. Lika stolt var han över sin yrkesskicklighet som lilla Natasja var över de muskler det gav honom, men han bröts ner av sitt arbete vid de heta ugnarna.

När jag läser om Leif känner jag det tydligt: Trots att han är så udda och dessutom alkis så har han drag gemensamma med alla pappor ur den typiska svenska arbetarklassen. Han finns där i min egen uppväxt, han vankar omkring i rummet när jag läser om honom. Jag pratar med honom. Han vräker ur sig något – en insikt eller en fördom – och jag skrattar med honom. Han kunde vara någon okänd äldre brorsa till mig, som blev kvar på någon nu nedlagd industri. Bara det där att han läser Aftonbladet bakifrån är nästan den ultimata definitionen på svensk arbetarklass! Hans ensamhet, våldsamt förstorad av alkoholismen, blir på något konstigt sätt hela klassens ensamhet i en borgerlig värld.
 
Villkorslös kärlek
Och Natasja älskar sin pappa, även när han lämnar henne en iskall vintermorgon utanför dagis innan det öppnat. Ja, de har hemligheter tillsammans: berätta inte det här för kärringarna på dagis, som han säger när han gjort något dumt. Och fastän de där hemligheterna, när Natasja närmar sig tonåren, snarare vänds till en växande skam inför den hopplösa pappan och i vuxen ålder – när banden tidvis helt bryts – till en skuld, så är det detta som är så fullständigt gripande med boken: pappan och den lilla flickan i en varm ring av villkorslös kärlek. Bästis! säger pappan till flickan. Bundis! viskar flickan tillbaka.

Skuld är den känsla som driver hennes berättelse. I tonåren blev livet med pappan så omöjligt att hon flyttade hem till mamman och ett mer ordnat, medelklassaktigt liv. Det märkvärdiga med Linderborgs berättelse är emellertid att dessa skuldkänslor inte sentimentaliserar skildringen; de frigör minnen. Vad är det egentligen som ger historien liv? Jag funderar mycket på det. Men kanske finns det två berättare här, mitt inne i orden: Åsa Linderborg och Natasja Andersson. Natasja kan gå rakt in i sin pappas språk och Åsa in i mammans medvetna och kultiverade språk.

Vana vid repressalier
Mitt i alltihop äger Åsa Linderborgs berättelse andra rymder som lyfter den högt ur den privata bekännelsegenren. Här är nämligen en historia ur det svenska industrisamhällets kulmination och nedgång och, inte minst, en alternativ kommunistisk historieskrivning om folkhemmet. Mamman Tanjas – hon är halvryska –  släkt på Funkisgatan är bolsjeviker, visserligen rätt doktrinära i synen på Sovjet, men kulturellt fria och vana vid repressalier från den socialdemokratiska staten. När Linderborg återupprättar sin pappa, vars släkt också är radikal, återupprättar hon den vitala sidoströmmen till den en gång segrande socialdemokratin; den moderna svenska politiska historien glimmar plötsligt av andra tungmetaller.

Åsa och Natasja har skrivit en bok ihop. De är en och samma person, men flicka och vuxen kvinna, arbetardotter och medelklassbarn samtidigt. Med denna fantastiska bok sopar hon rent på det litterära fältet och hennes pappa skryter nu oavbrutet om sin jänta i himlen.

Titel: Mig äger ingen
Författare: Åsa Linderborg
Förlag: Atlas

Göran Greider
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen