Finns det klassperspektiv på psykoser? Psykiska åkommor beror ju på kemiska substansers spel på hjärnans planhalvor, på genernas lotteri eller på universellt svåra upplevelser i barndomen. Kan man göra klassanalys av panikångest?

Jag hade aldrig trott det om jag inte av en slump hade stött på en ovanlig bok på biblioteket. Men för dig är allt som vanligt är skriven av Marie Olsson från Luleå och utgiven på det norrländska förlag som heter Ord&Visor. I korthet handlar den om Märit som gör abort och därefter drabbas av panikångest och hallucinationer. Hon läggs in på psyk, hämtas därifrån av sin storebror och tillfrisknar sedan     med stöd av nära och kära, bland annat sin lärare på fordonslinjen. Just det, Märit ska bli bilmekaniker.

En kortroman av en amatör, på ett litet förlag, inte recenserad i någon av de stora tidningarna – och tack vare den blir jag upplyst om att panikångest visst är en klassfråga. Till att börja med blev den här boken för mig en väckarklocka bara genom sitt perspektiv: hur många skildringar finns det överhuvudtaget i dag i svensk litteratur som både är skrivna av och ger röst åt en arbetarklasstjej från landsbygden? En som inte har gjort klassresan än?

Färre fingrar
Färre än fingrar på en hand. Det finns ingen plats för dem. Bokhyllorna är fyllda av medelklassens berättelser. Romaner, diktsamlingar, barnböcker. De kan handla om arbetarklassen, visst, men är skrivna av dem som redan lämnat den eller aldrig ens varit där. Perspektiven, språket, estetiken i dem är medelklassens. Och nu vill jag påstå att det gör skillnad.

Det finns en scen i Marie Olssons roman. Huvudpersonen Märit bokar tid hos en kurator på sjukhuset. Hon försäkrar sig om att hon inte ska träffa samma kurator som förra gången hon sökte hjälp; den personen uppträdde konstigt och Märit vill helst slippa se henne. Nu träffar hon alltså den nya kuratorn och följande scen utspelar sig: ”Hon slog med pennan i sitt anteckningsblock efter varje mening.

– Eftersom du egentligen ska vända dig till henne och vi nu gör ett undantag, så vill jag att du berättar varför, fortsatte hon och pennan landade återigen med en liten smäll på papperet.

För vem?
Jag drabbades av mental hicka. Hjälp! Är det så allvarligt att jag inte vill träffa den där andra igen? Kommer det att få konsekvenser? För henne? För mig? Handfallen och skamsen visste jag inte riktigt var jag skulle titta /…/” Den här scenen öppnade verkligen mina ögon.

Osäkerheten som författaren gestaltar är inte en enskild individs privata förvirring. Den är en klassbestämd, klassbetingad osäkerhet inför alla som uppfattas som överhet: tjänstemän, kuratorer, journalister. Medelklass, kort sagt. De härskande, vars tankar, i marxistisk analys, är de härskande tankarna. Och vars språk härskar, på bekostnad av de andras.

En medelklasskvinna som söker upp en kurator kan vara drabbad av stort lidande, må dåligt, vara desorienterad – men hon kan aldrig drabbas av just den sortens osäkerhet som Marie Olsson berättar om. En medelklasskvinna skulle antingen berätta rakt ut på vilket sätt den förra kuratorn misshagade henne eller helt enkelt vifta undan frågan. Men hon skulle aldrig, hur risig hon än hade känt sig, bli handfallen eller skämmas i en sådan situation. Sen kan man diskutera vad allt detta betyder för prognosen, för varje enskild patients chans att få rätt behandling.

Den härskande klassens intressen
Så visst kan man göra klassanalys på ångest. Men medan många diskuterar genusperspektiv eller etnicitetens betydelse ligger diskussionen om klasskillnader för fäfot. Varför? Därför att den inte tjänar den härskande klassens intressen, förstås.

Att tillhöra den härskande klassen ger en känsla av makt som är så självklar att den i princip inte märks: som luft, som kranvatten. Samhället är naturligt anpassat till den härskande klassens behov. Medelklassens ångest är normen – arbetarklassens ångest är en avvikelse.

Inga-Lina Lindqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen