Förslaget om den framtida sjukförsäkringen ska ses som LO:s svar på den statliga socialförsäkringsutredningen, som lämnade sitt betänkande i vintras. Förslaget är väl förankrat: Förutom LO:s avtalssekreterare Erland Olauson ingår sex LO-förbund i den grupp som har arbetat fram det.

”Idealt vore att det inte behövdes någon tidsgräns”, heter det i förslaget, men realiteterna ”pekar i en annan riktning”. LO slår fast att den svenska sjukfrånvaron är hög och de svenska sjukskrivningstiderna långa. Samtidigt är Sverige, vid sidan av Irland, det enda land som inte har någon gräns för hur länge en sjukskrivning kan pågå.

Idéskriften beskriver hur den sjukskrivne fastnar i ett moment 22. Även om han inte kan gå tillbaka till sitt tidigare jobb vill han inte gärna mista den trygghet som följer med en anställning, och förstöra sin ekonomi genom att gå ut i arbetslöshet.

Risk för uppsägning
Men om han prövar att återgå till sitt tidigare arbete och inte klarar av det, så riskerar han just detta. Då kan nämligen arbetsgivaren ha saklig grund för uppsägning. För visserligen är sjukdom inte skäl för att sparka någon, men den som inte längre kan förväntas utföra ”arbete av betydelse för arbetsgivaren” får sägas upp.

Attt pröva andra jobb, eller börja rehabilitering och utbildning med sikte på andra arbetsuppgifter än de som finns hos arbetsgivaren, är också riskabelt. Även det kan ge saklig grund för uppsägning. Därför är det rationellt för den sjukskrivne att bara vänta.

Också för arbetsgivaren är det enklaste att ingenting göra. Hans ansvar för rehabilitering är i praktiken oklart (och struntar han i det finns inga sanktioner). När en vikarie väl har lärts upp, oftast en yngre och friskare person, finns inga skäl kvar att försöka få den sjuke i arbete.

Passivitet enklaste lösningen
Passivitet är det lättaste även för fackklubben. Rehabilitering kan ju innebära att arbetskamrater tvingas förändra sitt arbete. Resultatet blir väntan. Ju längre den varar, desto mindre chans att den sjuke kommer tillbaka till jobbet.

LO:s förslag för att bryta den onda cirkeln är att tiden med sjukpenning begränsas. Enigheten om detta är ”förbluffande stor”, enligt en deltagare i arbetsgruppen bakom förslaget. En tidsgräns sätter fart på rehabiliteringen.

Samtidigt måste anställningsskyddet för sjukskrivna stärkas, så att de lugnt kan prova nya jobb och rehabilitering. Hög ersättning i både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring är förutsättningar för att reformen ska bli trovärdig, enligt LO. Fler sjukskrivna kommer ju att gå till arbetslöshet i stället för förtidspension.

Förstärk rehab-ansvaret
LO upprepar sitt krav på höjt tak i sjukförsäkringen. I dag får avtalsförsäkringarna allt större betydelse vid sjukdom – en smygprivatisering.

Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering måste stärkas – inte minska, som regeringen föreslagit. LO vill klargöra att arbetsgivaren (tvärtemot Arbetsdomstolens nuvarande praxis) är skyldig att rehabilitera och anpassa jobbet till den sjukskrivne även när företagsekonomiska skäl talar emot. En lämplig sanktion för arbetsgivare som ingenting gör är att de får betala sjuklön.

Men när tidsgränsen vid 14-15 månader är nådd, och arbetsgivaren har gjort vad man kan kräva i fråga om rehabilitering, är hans ansvar slut. Då kan den sjukskrivne sägas upp, och samhället tar över ansvaret.