1.576 för, 446 emot. Det blev resultatet när anställda vid nio sjukhus i östra Kentucky och södra West Virgina höll omröstning om ett nytt treårigt kollektivavtal. Utgången innebar slutet för en 25 dagar lång strejk.

Vid midnatt natten till den 1 april bryter strejk ut vid sjukhuset i Harlan, Kentucky. Förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal med arbetsgivaren Appalachian Regional Healthcare har strandat. Undersköterskor, fastighetsskötare, städare och bokföringspersonal som alla organiseras av det amerikanska stålarbetarfacket, United Steelworkers, lämnar sina jobb och går ut i strejk. Detsamma gör anställda vid sjukhuskedjans övriga åtta sjukhus. Alla lokaliserade i Appalachernas kolgruveområden.

Utanför sjukhuset i Harlan har hundratals människor samlats under timmarna före midnatt. Deras mål är att sätta stopp för strejkbrytare. De behöver inte vänta länge. Bara några minuter efter tolvslaget siktas flera minibussar med ersättningspersonal på väg till sjukhuset. Men de lyckas inte ta sig in. Strejkvakterna blockerar deras väg. Konfrontationen är bara början på en lång adrenalinfylld natt. Minibussarna gör upprepade försök att komma in, men misslyckas. Först på söndagskvällen lyckas två bussar med ersättningsarbetare ta sig in på sjukhusområdet. Detta efter att närmare tjugotalet kravallutrustade poliser kallats till platsen.

United Steelworkers organiserar omkring 60 procent av sjukhuskedjans 4.600 anställda. Bara sjuksköterskorna, läkarna och arbetsledningen står utanför. Arbets­givaren är dock tydlig med att verksamheten ska fortsätta. Beredskapsplanen är väl förberedd. Redan dagarna innan strejken har arbetsledningen börjat överta arbetsuppgifter som normalt utförs av de fackligt organiserade. Arbetarna i mini­bussarna är personer från andra delar av landet som tagits in för att fylla nyckelpositioner. Under strejken bor de på sjukhuset och tjänar två till tre gånger mer än en ordinarie anställd.

Strejkvakter på plats dygnet runt
”USW on Strike”. ”Unfair Labor Practices”. ”Honk for support”. Plakaten är många i den rad av strejkvakter som står längs bilinfarterna till sjukhuset i Harlan. Under dygnets alla timmar finns det folk som står strejkvakt. Tutningarna från förbipasserande bilar möts av jubel. Stridsviljan är påtaglig. Kritiken mot sjukhusledningen är hård. Avskyn mot de trettiotal strejkbrytare som anställts tillfälligt för att fylla deras jobb är kompakt. Men under ytan bubblar andra känslor. Ingen vet hur länge strejken kommer att vara. Förra gången, 1986, varade den i tre månader.

– Visst är det oroligt. Jag står för min egen försörjning och vet inte när nästa löneutbetalning kommer. Och skulle jag förlora det här jobbet finns det få alternativ häromkring. McDonalds eller Wal-Mart betalar bara minimilön. Samtidigt vet jag att vi inte kunde acceptera deras bud, säger Nora Pollatte.

Oron delar hon med många. Utbetalningarna från fackets krigskassa som träder in efter tre veckor täcker bara det nödvändigaste. Flera vittnar om att överordnade sagt att de inte ska vara säkra på att deras jobb finns kvar efter strejken. Det är en av anledningarna till att klubbordföranden Roger McGinnis betonar att facket har lämnat in en anmälan om otillbörlig behandling av de anställda. Om den nationella arbetsmarknadstyrelsen bifaller fackets anmälan är deras jobb säkrade efter strejken.

Arbetsgivaren stoppar inbetalningarna till sjukvårdsförsäkringen
Förhandlingarna återupptas på strejkens fjärde dag. De nio klubbordförandena vid de olika sjukhusen möter företagets förhandlare. Men inga framsteg görs.

Deras bud blir allt sämre, säger Roger McGinnis.

Den andra dagen av de återupptagna förhandlingarna lägger arbets­givaren fram ett ensidigt framarbetat avtalsförslag. Det avvisas av facket. Kort därefter strandar samtalen igen.

Förhandlingarna om ett nytt treårigt avtal mellan de lokala facket och ledningen för Appalachian Regional Healthcare har hållit på sedan slutet av januari. Stridspunkterna är många. Villkoren för sjukvårdsförsäkringen. Villkoren för betalda sjukdagar. Villkoren för förtidspension och långtidsfrånvaro. Villkoren för pensionen. Lön och anställningsvillkor för nyanställda. Faktum är att storleken på lönehöjningarna spelar en förhållandevis underordnad roll. Försvaret av anställningsförmånerna är konfliktens kärna.

Under strejkens tredje vecka får alla de 440 strejkande sjukhusanställda i Harlan ett brev. Inbetalningen av premien för deras sjukvårdsförsäkringar har upphört. Om de vill ha fortsatt försäkringstäckning måste de betala 800 dollar i månaden. Brevet rör upp känslorna i leden. Men det finns hopp om ett slut på strejken. En federal medlare har kallat parterna till sig efter två veckors total stiltje.

Båda parter har mjukats upp
Veckor av strejk måste ha mjukat upp parterna. Efter tre dagars manglingar nås en preliminär överenskommelse. De nio klubbordförandena är eniga om att det rådande budet är såpass bra att det kan tas till medlemmarna.

– Det är det bästa bud vi sett hittills, säger Roger McGinnis.

Hans uppgift är nu att ta den preliminära uppgörelsen till medlemmarna i Harlan för ratificeringsomröstning. Först om en majoritet av medlemmarna vid de nio sjukhusen röstar för avtalet träder det i kraft. Utgången är långtifrån självklar. Medlemmarna har röstat ned avtal förr.

Ett rum i nationalgardets lokaler i Harlan tjänstgör som vallokal. I en sluten omröstning på konfliktens tjugofemte dag ska medlemmarna bestämma om strejken ska komma till sitt slut eller om förhandlarna ska skickas tillbaka till förhandlingsbordet. Dagen innan har möten hållits där avtalet delats ut och gåtts igenom. På parkeringen utanför vallokalen står Forrest Gordon.

– Jag tycker att det är en hyfsat avtal. Och jag är medveten om att förhandlingarna handlar om att ge och ta. Men jag tror att slutresultatet är något som vi kan leva med, säger han.

En som inte är lika nöjd är Veronica Eldridge.

– Jag är rädd att det blir ett ja i omröstningen, säger hon.

Tillbaka till jobbet med blandade känslor
Hennes farhågor besannas. Bara några timmar efter att de nio vallokalerna runtom i Appalacherna stängts står det klar att en överväldigande majoritetet röstat för
en ratificering. Strejken är över. Under de närmaste dagarna kommer arbetsledningen att börja kalla tillbaka dem till deras jobb.

Morgonen efter är Bill Blanton och Sandy Shepard ute och städar upp kring tälten där strejkvakterna höll till.

– Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet, säger Bill Blanton.

Båda är mycket nöjda med det stöd som de strejkande fått från omgivningen. Folk har kommit med glada tillrop och mat till de strejkvakter som stått ute i ur och skur.

– Var det värt allt det här? Ja, det var det. Jag kan inte föreställa mig någon som säger att det inte var det, säger Sandy Shepard.