I väntan på ett normalt liv

En av kursdeltagarna studerar ett material från Kommunal om kollektivavtal som översatts till arabiska. Facket i Palestina tecknar kollektivavtal, men med skyhög arbetslöshet och raserad ekonomi kan de sällan tillämpas. Foto: Agneta Carleson.

Är alla anställda på en arbetsplats kollektivt anslutna till facket? Får alla arbetslösa samma a-kasseersättning? Har facket representanter i riksdagen? Frågorna haglar när Hans Olsson från Kommunal och Ingrid Frisk från Vårdfacket har kurs om kollektivavtal i Nablus på Västbanken.
 
– Vi frågar så mycket för att vi är intresserade, inte för att vi vill söka uppehållstillstånd i Sverige, säger en av deltagarna och skrattar.

– Vi måste passa på när ni är här. Det är så sällan européer vågar sig hit!

Tolv medlemmar i facket för privatanställda inom vården deltar i tvådagarskursen som ordnas med stöd av LO och TCO. De jobbar som biträden, läkare, tekniker och apoteksassistenter på privata kliniker i Nablus, och utför allt från enkel sjukvård till akuta utryckningar i samband med israeliska attacker och raider. Klinikerna finansieras av palestinska och utländska hjälporganisationer, som alltså också är arbetsgivare.

Den svenska modellen
Fackliga representanter från Sverige har tidigare haft kurser här om bland annat jämställdhet och facklig utbildning, nu är ämnet kollektivavtal. Hans Olsson ska berätta om hur avtalen fungerar i praktiken och Inger Frisk om ”den svenska modellen”.  

Kursen hålls i den palestinska fackliga centralorganisationen PGFTU:s stora stenhus i centrala Nablus. Här finns arbetsrum med prydliga kontorsmöbler, datorer med plattskärm och bokhyllor fulla av pärmar. Funktionärer rör sig mellan rummen, samtalar med kollegor, nickar vänligt till oss utländska besökare. Stämningen känns vardaglig och normal, fjärran från mediebilden av Västbanken med upprörda demonstranter, förtvivlade folkmassor och sönderslagna hus. Men det är långt ifrån normalt.

– Alla har inte kommit, men vi börjar nu, säger Ablan Masroujeh, engagerad ordförande i facket för privatanställda i vården, när starttiden för kursen har passerats med en dryg kvart.

En av de anmälda var tvungen att ordna med en begravning. Hans brorson dödades i en raid i natt mot Askarområdet strax utanför Nablus, berättar hon i pausen.

– De andra kanske har fastnat i vägspärrar. Vi måste alltid räkna med att folk inte kan komma när vi har fackliga aktiviteter.

Makaber mix
Den bisarra blandningen av normalitet och utsatthet är hela tiden närvarande. Det börjar med taxiresan från Jerusalem till Nablus, en sträcka på cirka sju mil, men som ofta tar ett par timmar. Vid check-pointen Hiwara, en av flera hundra vägspärrar på Västbanken, måste alla lämna sina fordon och vandra till fots ett par hundra meter fram till avspärrningen där israeliska soldater med gevär och skottsäkra västar väntar. Köerna är oftast timslånga.

Palestinierna måste visa identitetskort, vi visar våra pass och svarar på korthuggna frågor om skälet till vårt besök. Vi får passera och vandrar ytterligare ett par hundra meter, till platsen där man kan ta en ny buss eller taxi in till Nablus.

Vägspärrarna hindrar effektivt palestinierna från att arbeta, studeras eller besöka släkt och vänner utanför området där de bor. Vi fortsätter i den nya taxin in mot centrum på asfalterade vägar, passerar vita, prydliga stenhus, välfyllda affärer, sjukhus och universitet. Nablus är en vacker stad med 5000-åriga anor och många minnesmärken från biblisk tid, när romarna härskade i området. Staden är traditionellt Palestinas ekonomiska centrum och levnadsstandarden är betydligt högre här än i de fattiga och avskurna byarna på landsbygden. Det är mycket bilar och folk i rörelse, men atmosfären är avspänd.

Ingen motivering
En jättelik ruinhög i centrum bryter av. Det är kommunalhuset med stadens administration, fängelse och bibliotek som israelerna demolerade vid en raid i höstas.

– Varför? De ger aldrig några skäl, säger chauffören och rycker på axlarna.

Kvar på näthinnan dröjer sig också de hundratals kvinnor som samlats i den stora hallen i PGFTU-lokalen när vi anländer första dagen. Det är Mödrarnas dag i Palestina, och facket har bjudit in till en ceremoni. De flesta bär på fotografier av dödade eller fängslade anhöriga.

– Kvinnor är särskilt utsatta. Många har förlorat män eller söner och tvingas att försörja familjen och uppfostra barnen själva, förklarar PGFTU:s generalsekreterare Shaer Saéd som deltar i ceremonin.

Oväntat engagemang
Hans Olsson är värmlänning, ombudsman för Kommunal i hemlänet och tidigare studieorganisatör och avdelningsordförande. Han har jobbat med facklig utbildning i bland annat Kosovo, och är engagerad i flera projekt på Västbanken genom Palmecentret. Kursdeltagarna blir mäkta förvånade när han berättar att Kommunal organiserar ett 60-tal yrkesgrupper.

– Finns det så många olika jobb i kommunen? Vad gör de?

Han berättar på trygg värmländska om allt från badhuspersonal och till sjukvårdsbiträden, och hur de använder sina kollektivavtal. Svenskpalestiniern Nabil Saher, som arbetar för Palmecentret i Palestina, översätter. Kollektivavtal är inte okända för kursdeltagarna, förbunden i PGFTU tecknar också avtal om löner och villkor med sina motparter. Problemet är att de sällan följs och att det saknas sanktioner mot avtalsbrott. Dessutom – hur kan man skapa respekt för avtal i ett land som är ockuperat, där arbetslösheten omkring 60 procent, ekonomin raserad och rörelsefriheten begränsad för både anställda eller arbetsgivare?

– Vi som bor här är i första hand palestinier och vårt största problem är ockupationen, slår en av deltagarna fast.

– Men vi måste ändå ha rimliga relationer med våra arbetsgivare. Vi vill inte gå miste om våra mänskliga rättigheter i arbetslivet också.


Kom hit!
Det är förbjudet för palestinier att tappa hoppet, sammanfattar Ablan Masroujeh:

– Vi utbildar oss för den dag då livet blir normalt här. Vi måste alltid tro att den dagen kommer.

Jag ber deltagarna att skicka en hälsning till fackliga kamrater i Sverige.

– Kom hit, besök oss, är det samstämmiga svaret. Det är bara genom att vara här som ni kan förstå vår situation.

På kvällen tar våra värdar oss till ett café med utsökta palestinska bakverk. Ablan Masroujeh säger att hon hoppas på samarbete med svenska fackklubbar och avdelningar, gärna via mejl, brev och besök. När vi på avstånd hör skottlossning lägger hon en lugnande hand på min arm.

– Gör som vi gör, låtsas att det är fågelkvitter.

FAKTA: 3,8 miljoner bor på Västbanken
Västbanken och Gaza ockuperades av Israel 1967. 1994 upprättades det palestinska självstyret. Västbanken kvarstår under israelisk ockupation, Gaza överlämnades 2005 till den palestinska myndigheten.
Invånare: Cirka 3,8 miljoner, varav 1,3 miljoner i Gaza. Dessutom cirka 230.000 judiska bosättare. Cirka 2 miljoner palestinier lever som flyktingar i grannländerna.
Yta: Västbanken brukar anges till 5.800 kvadratkilometer, Gaza 365 kvadratkilometer, tillsammans ungefär dubbelt så stort som Gotland.
Huvudstad: Enligt palestinierna (östra) Jerusalem, vilket Israel motsätter sig. Regeringen finns i Ramallah.
Regering: Samlingsregering sedan mars 2007 med de två största partierna Hamas och Fatah. Mahmoud Abbas är president. Vid parlamentsvalet 2006 fick den islamistiska motståndsrörelsen Hamas 74 av de 132 platserna. Hamas erkänner inte staten Israel och regeringen bojkottades av omvärlden. Biståndet från USA och EU drogs in. 
Källa: Utrikespolitiska institutet

Läs också: artikeln "Ockupationen tvingar facket till kamp mot lönesäkningar"

Agneta Carleson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen