Nu är tiden mogen att införa en lönenorm för hela den samlade avtalsrörelsen, anser en rad fackföreningsekonomer.

Ekonomer från LO och sex av de största LO-förbunden har sedan 2003 arbetat med att analysera hur löneutrymmet ska bestämmas. I sin slutrapport förespråkar de att parterna själva ska fastställa en lönenorm inför avtalsrörelsen. I dag styrs normen till stor del av industrins avtal som blir vägledande för övriga sektorer.

– Nu har det gått snart tio år sedan lönebildningen var i kris, och löneökningarna har nått en häpnadsväckande stabilitet, säger ekonomgruppens ordförande, LO:s chefekonom Dan Andersson.

– Men samtidigt finns risker med den oupplåsta spänningen mellan industrin och andra sektorer som hemmamarknaden och offentlig sektor. Under detta ligger en stark jämlikhetskonflikt, och då måste vi börja bygga ett nytt system.

Normen ska väga samman en mängd faktorer, bland annat produktivitetsökningen, alltså hur mycket snabbare och billigare vi kan producera en vara, samt hur löneutvecklingen ser ut i de länder vi konkurrerar med. Men det finns problem. Ett är hur löneutrymmet ska fördelas mellan sektorer. Ekonomerna sällar sig här till en LO-tradition om rättvis fördelning. Sjukvård och skola tillhandahåller arbetskraft till telekom och andra sektorer. Då ska skol- och sjukvårdspersonal också ha lika stor del av produktivitetsökningen som dessa sektorer.

En annan fråga är vem som ska ta fram lönenormen och alltså slå fast hur mycket ekonomin tål av löneökningar. Ekonomerna ger tre alternativ. Lönenormen kan antingen tas fram av redan etablerade institutioner, fast på parternas uppdrag. Det andra alternativet är ett slags strukturråd som sätts samman av arbetsmarknadens parter. Ett tredje alternativ är att fackföreningar tillsammans bildar ett löntagarnas lönenormsråd.

De två ekonomer som deltagit från IF Metall, Erik Adolfsson och Göran Nilsson, reserverar sig dock mot denna skrivning. De vill behålla ordningen där den konkurrensutsatta industrisektorn blir vägledande även för den offentliga sektorns avtal.

Vill de övriga i gruppen då gå ifrån att den konkurrensutsatta sektorn ska vara löneledande?

– Nej, konkurrenskraften är utgångspunkt för normen, säger Dan Andersson.

– Men industrins avtal är inte en norm. Det kan bli både för högt och för lågt jämfört med normen. Dessutom får hemmamarknaden och offentlig sektor inget inflytande om industrins avtal är normen.

Frågan är också vad som egentligen ska räknas in i lönenormen. Ekonomerna håller öppet för att räkna av en del offentliga satsningar. Om regeringen satsar pengar på reformer som kommer löntagarna till del kan löneutrymmet minska. Men då ska reformerna också vara i arbetstagarnas intresse.

Men normen får inte heller hamna för lågt, enligt Dan Andersson.

– Någonting jag med kraft kan avråda från är det snusförnuftiga att vara försiktig, för om en part är försiktig så innebär det bara att en annan part tar utrymmet. Man ska ta det som går helt enkelt, varken mer eller mindre.

Hur realistiskt är det att alla fack verkligen ställer upp på en lönenorm?

– Jag vet inte, men under de tre år vi har hållit på med det här har vi tryckt tillbaka Konjunkturinstitutet som började lägga verkligt detaljerade beskrivningar om hur lönebildningen ska gå till. Och vi kom ändå till en ganska bred samsyn där IF Metall är med till 97 procent, säger Dan Andersson.