Varsel ska vara kristallklara

Göran Tunhammar är i grunden mycket positiv till Medlingsinstitutets arbete, meddelade han under en presskonferens den 5 april. Foto: Pia Hanzi.

Hjälp avtalsförhandlingarna på traven genom att utse förhandlingsledare tidigare än i dag. Och se till att varsel om stridsåtgärder är tydliga.

De båda uppdragen vill statens särskilde utredare av Medlingsinstitutet att institutet ska få. Utredaren, Svenskt Näringslivs tidigare vd Göran Tunhammar, pekar på att Medlingsinstitutet inte någon gång under sina fem första år har använt möjligheten att utse en förhandlingsledare. Alltså en oberoende person som stöder processen och ser till att alla förhandlingsmöjligheter prövas (till skillnad från en medlare, som griper in när sammanbrottet är ett faktum). Förebilden är de opartiska ordförande som hjälper fram avtal inom industrin.

Ett bra riktmärke är att en förhandlingsledare finns på plats senast två veckor innan det gamla avtalet löper ut, anser Göran Tunhammar. När det handlar om parter som ofta hamnar i konflikt, eller som har särskilt svåra frågor att ta itu med, bör Medlingsinstitutet hjälpa till tidigare än så.

Göran Tunhammar tar också fasta på den kritik mot oklara varsel som både arbetsgivare och fack har fört fram. Varsel om stridsåtgärder ska ju lämnas till såväl motparten som Medlingsinstitutet senast sju dagar innan stridsåtgärden träder i kraft, men den fristen blir inte mycket värd om det inte framgår vem som berörs av varslet, och på vilket sätt.

Ljusa tecken
Göran Tunhammar föreslår att varseltiden inte ska börja löpa förrän innebörden av stridstågärden är helt klar för Medlingsinstitutet. Är någonting oklart ska alltså institutet meddela den varslande parten om detta, och varseltiden förlängas tills varslet har preciserats. Det här kan se ut som små förändringar i Medlingsinstitutets uppdrag – och så är det. Utvärderingen av institutets fem första år är i grunden mycket positiv.

De farhågor som bland andra Saf, TCO och Saco hade när Medlingsinstitutet kom till, nämligen att staten skulle lägga sig i lönebildningen, har inte besannats. Tvärtom har institutet byggt upp ett stort förtroende hos parterna på arbetsmarknaden, hävdar Göran Tunhammar.

Under den period utvärderingen gäller, 2000 till 2004, har lönebildningen i Sverige fungerat väl. Avtalskonflikterna har inte varit så många att de skapat problem. Reallönerna har stigit samtidigt som svenska företag behållit sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Uppfattningen att det är facken och arbetsgivarna inom industrin som ska ange en norm för hur mycket lönerna får öka har fått allt bredare stöd.

Göran Tunhammars ord för allt detta är ”god sed” inom lönebildningen. Att denna goda sed har etablerats beror i någon mån på Medlingsinstitutet, anser utredaren, men bra mycket mer på Industriavtalet, som kom 1997. För att ytterligare utveckla vad som är ”god sed” formulerar utredaren tre villkor som bör vara uppfyllda innan parterna i någon bransch överskrider den löneökningsnorm som lagst fast inom industrin.

Parterna i branschen måste vara överens. De måste övertyga alla andra på arbetsmarknaden att de har goda skäl, så att inte kompensationskrav uppstår. Och avsteget ska vara ett led i en långsiktig förändringsprocess, inte en kortsiktig lösning.

Läs också: Tommy Öbergs analys av läget