Alliansen vill chockhöja avgiften till a-kassan
Borgerligheten vill höja egenavgifterna till a-kassan. Det gynnar lönebildningen genom att facken inte kommer kräva lönehöjningar som ger färre jobb, enligt alliansen. Men resonemanget ifrågasätts av ekonomer.
En av reformerna som den borgerliga alliansen enats om är att öka egenfinansieringen till arbetslöshetsförsäkringen. Egenavgifterna som betalas in av a-kassornas medlemmar ska höjas med 10 miljarder kronor. Avgiften kommer att vara knuten till hur hög arbetslösheten är inom den kassa man själv är med i. För många av LO-förbundens medlemmar innebär förslaget höjningar på 300 kronor i månaden.
Ett av huvudargumenten för reformen är att den ska stärka lönebildningen. Detta genom att drivkrafterna ökar för löntagarorganisationerna att hålla nere arbetslösheten. Facken håller nere sina lönekrav om de vet med sig att högre arbetslöshet i branschen gör a-kassan dyrare.
Bakom resonemanget ligger nationalekonomiska teorier. Dessa säger att lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden med starka fackföreningar kan liknas vid korporativistiska förhandlingar. Facken står inför valet mellan höjda löner eller högre sysselsättning. Vad de väljer bestämmer såväl löneökningstakten som arbetslösheten. Därmed får löntagarorganisationerna stor makt över arbetslösheten, något som krävs för att den borgerliga alliansens resonemang ska hålla.
Saknar makt
Nationalekonomen Lennart Erixon, vid Stockholms universitet, ifrågasätter teorierna bakom det borgerliga förslaget. Han hävdar att den svenska lönebildningen inte fungerar på det sättet. Löntagarorganisationerna har inte den makten över löneökningarna.
– Initiativet finns främst hos arbetsgivarna. Det som framförallt påverkar löneökningarna är den ekonomiska miljön. Finns det utrymme för ökade löner så kommer de, säger han.
Lennart Erixon pekar på att marknadskrafterna, i form av efterfrågan på knapp arbetskraft, och företagsvinsterna styr löneutvecklingen. Om det råder brist på folk och företagen badar i vinster så sticker lönerna iväg. Han framhåller löneglidningen bland industrins tjänstemän under senare år som ett praktexempel.
– Den förhandlingsteori som det borgerliga förslaget bygger på har tappat bort marknadskrafterna, säger han.
Även om facken på central nivå i löneförhandlingar kan tänkas ta hänsyn till vilka effekter lönekraven får på sysselsättningen så är det bara en länk i kedjan. Andra länkar är att facken måste ha makt över reallönerna, och att sänkta reallöner leder till fler jobb.
Båda antagandena beskriver han som tvivelaktiga. Dessutom har den lokala lönebildningen blivit viktigare i Sverige.
– Att löntagarna på lokal nivå skulle tänka i dessa termer uppfattar jag som uteslutet. Det innebär att varje klubb eller individ skulle ta hänsyn till hur deras lönekrav påverkar sysselsättningen. Så uppträder inte folk, säger Lennart Erixon.
Han är inte ensam om sin teori. Liknande inlägg har tidigare kommit från Juhana Vartiainen, sista chefen för
fackföreningsrörelsens nedlagda forskningsinstitut Fief: När en stor del av lönebildningen sker lokalt blir löntagarorganisationernas påverkan på löneökningstakten begränsad, och det är orimligt att tro att de kan styra över löntagarnas lönekrav.
Kontentan av ekonomernas resonemang är att din a-kasseavgift vid ett regeringsskifte kommer att bestämmas mer av marknadskrafterna än av din fackförenings lönekrav.
