Arbetsgivarna anställer trots att de inte ökar produktionen – utifrån förhoppningen att personalen ska behövas längre fram. Hamstringen av arbetskraft är ett underbetyg åt politikerna.

Anemisk tillväxt. Stadigt stigande sysselsättning. Under en längre tid har pusselbitarna i samhällsekonomin inte passat ihop. För medan ekonomin står och stampar, har drygt 50 000 jobb tillkommit det senaste året.

Kanske är överdriven optimism den saknade pusselbiten.

Den möjliga förklaringen lanserar LO-ekonomerna i sin konjunkturrapport. De pekar på att enkäter om stämningen i företagen under året har givit en allt ljusare bild av läget i ekonomin. Men i utfallen för hur många varor och tjänster som faktiskt producerats så verkar de positiva tongångarna inte vara fullt förankrade.

LO-ekonomernas tolkning är att företagens förväntningar varit väl optimistiska, och att rekryteringar har gjorts grundade på en tro om att efterfrågan snart kommer att återvända. Något som ekonomer både i LO-borgen och Bryssel börjat tvivla på.

Den förhastade hoppfullheten kan få kännbara följdverkningar på arbetsmarknaden framöver. Kombinationen oförändrad produktionsvolym och fler anställda har gjort att produktiviteten, som mäter hur mycket som produceras per arbetad timme, hamnat långt under normala nivåer.

En alltför svag produktivitetsutveckling håller dock inte i längden. Företagen kommer att tvingas åtgärda den antingen genom att producera mer med samma personalstyrka eller dra ner på antalet anställda om inte efterfrågan tar fart. Det gångna årets uppgång riskerar därmed att bli en bromskloss för sysselsättningen framgent, hävdar LO-ekonomerna.

Samtidigt är otakten mellan tillväxten och sysselsättningen symptom på något mer än bara optimistiska ­utsvävningar. För andra gången inom loppet av fem år verkar den nationalekonomiska kartan inte stämma.

Under finanskrisen reagerade sysselsättningen betydligt mindre på den kraftiga BNP-nedgången än vad historien föranledde oss att tro. Något som ekonomerna kom att förklara med hamstring av arbetskraft. Företagen valde helt enkelt att låta folk, i synnerhet tjänstemän, övervintra för att kunna stå väl rustade när stormen mojnade.

Under det gångna året verkar arbetsgivarna ha dragit hamstringen ett varv till: Inte bara behålla befintlig personal, utan rent av nyrekrytera för att möta en uppgång som ännu inte har infunnit sig. Förr brukade sysselsättningen ta fart först efter att högkonjunkturen fått fotfäste.

Men varför detta samlande i ladorna?

Att företag väljer att bunkra arbets­kraft är en naturlig reaktion om de inte känner sig säkra på att snabbt och smidigt kunna hitta arbetstagare som har den kompetens som behövs. Det ökade inslaget av hamstring blir därmed i praktiken arbetsgivarsidans verkliga betyg av utbildningsväsendet och den nedbantade arbetsmarknadspolitiken. Anders Eld