Ukraina behöver inga barmhärtighetspoäng under lördagens Eurovision-final. Låten “Stefania” – till hälften modern hiphop, till hälften traditionell ukrainsk folkmusik – har alla element som behövs.

Oleh Psiuk, frontman i rapgruppen Kalush Orchestra, har beskrivit “Stefania” som en kampsång för seger. Och Ihor Didenchuk, också han en del av Kalush Orchestra, har sagt att “varje budskap vi kan komma ut med kanske kan hjälpa oss att få slut på det här kriget.”

Som alltid speglar samtalet inför Eurovision det samtida politiska läget i Europa och världen. Särskilt i år, med tanke på kriget.

Därför tror och hoppas många att Kalush Orchestra ska ta hem alltihop. 

Samtidigt finns alltid de som vill hålla isär underhållning och politik.

Till exempel tyckte somliga att kritiken mot Eurovision i Israel 2019 var överdriven.

Frågan är hur någon kan tro att en gigantisk internationell musiktävling som Eurovision skulle kunna utspelas i ett politiskt vakuum. 

Tongångarna och naiviteten känns igen från supporterklubbarna i Sverige.

Också bland de mest inbitna fansen, så kallade ultras, finns en bred uppslutning bakom principen “Ingen politik på läktaren”.

Trots att de ofta kritiserar sådant som polisbrutalitet, höjda biljettpriser och att publikkapaciteten på ståplats reduceras. 

Politik och folkfest hör ihop

Den antipolitiska visionen inom supporterkulturen är i mångt och mycket ett nordeuropeiskt fenomen, tack och lov.

Att avfärda det sociala livets konfliktfyllda dimension och politikens möjligheter att kanalisera människors känslor är inte bara dumt, det är omöjligt. Det lär oss historien närmast övertydligt.

Fotbollskriget, eller 100-timmarskriget, var ett krig som varade i fyra dagar i juli 1969 mellan El Salvador och Honduras. Vad har det med Eurovision att göra? 

Fotbollskriget handlade egentligen aldrig om fotboll, även om det var den utlösande faktorn.

I flera decennier hade länderna präglats av ekonomisk oro och social instabilitet. När Honduras 1962 genomförde en kontroversiell landreform tvingades invandrare och illegala bosättare från El Salvador att lämna sina hem.

Konfliktens kärna kretsade tydligt kring territoriell makt och kontroll. Fotbollen fungerade som en katalysator.

Det var fotbollen som kanaliserade missnöjet och symboliserade motståndet.

När länderna möttes i tre VM-kvalmatcher 1969, sjöng båda lagens supportrar patriotiska sånger på läktaren. Medan det blodiga 100-timmarskriget pågick för fullt, skrev några studenter “De ska få igen för 3-0” på en husvägg i Honduras.

Europas monstertrucks

Häromdagen, i den brittiska tidskriften The Economists podd, hävdade någon att Eurovision är för europeisk kultur vad monstertrucktävlingar är för den amerikanska kulturen.

Klart är att Eurovision spelar en väldigt stor roll i Ukraina, även i övriga Europa.

Förklaringen bakom Eurovisions starka genomslagskraft är lätt att förstå. För den som vill gå med i gemenskapen är reglerna enkla och tydliga.

Detsamma gäller fotbollsentusiasterna. Musik och fotboll är ett universellt språk, lätt att göra till folkligt nöje. 

På dessa läktare samlas man kring nationella triumfer, vilket inte måste vara fallet med vare sig sångtävlingar, fotboll eller politik.

Det är alltså inte obetydligt att tävlingen tillhandahåller kollektiva former för identifikation byggda kring föreställningen om “folket”.

Här spelar politikens känslomässiga dimensioner in. Eurovision och inhemsk såväl som internationell fotboll är på vissa håll de enda tillgängliga kanalerna för att uttrycka politiska passioner.

Honduras vs El Salvador

Den 8 juni 1969, i Honduras huvudstad Tegucigalpa, spelades den första av de tre VM-kvalmatcherna mellan El Salvador och Honduras. Av andra skäl än rent sportsliga var spänningen redan vid kokpunkten.

Natten före matchen sökte en grupp honduraner upp det hotell som El Salvadors spelare bodde på för att störa deras nattsömn. De omringade hotellet och kastade stenar och smällare. Dagen därpå förlorade El Salvador med 1-0.

Inför returmatchen i San Salvador, El Salvadors huvudstad, den 15 juni samma år, upprepades scenariot i Tegucigalpa. Däremot var våldet grövre och mer omfattande den här gången.

Honduras landslag tvingades åka i El Salvadors pansarfordon för att komma till och från matchen. Som tur var, sa Honduras landslagstränare, förlorade Honduras matchen med 3-0. 

Den sista och avgörande matchen spelades två veckor senare, på neutral mark i Mexiko.

El Salvador vann och på nytt bröt oroligheter ut på gatorna. Dagen därpå avbröt Honduras alla diplomatiska förbindelser varpå El Salvador, den 14 juli, förklarade krig. Ett krig som kom att upphöra efter bara fyra dagar, därav “100-timmarskriget”.

Förstärkte existerande konflikter

100-timmarskriget visade hur fotboll kan förstärka redan existerande konflikter inom ett land eller mellan länder.

När kollektiva identiteter börjar kodas i politiska termer, samtidigt som social oro råder i samhället, kan klubblojaliteter omvandlas till politiska ställningstaganden.

Så användes till exempel Italiens VM-guld 1934 och 1938 av Italiens styrande politiker för att frammana “italienskhet”. 

På läktarna, under VM-kvalmatcherna i Honduras och El Salvador, rådde ett hysteriskt tillstånd. Fansen skanderade patriotiska slagord.

Annorlunda uttryckt: de artikulerade sin sociala och politiska identitet, som ju vi människor gör, eftersom vi alltid kommer att vara sociala och kollektiva varelser. Följderna var inte särskilt vackra, men ofrånkomliga.

Finns ingen konfliktfri politik

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe varnar i sin bok “Om det politiska” (Tankekraft förlag 2009) för avskaffandet av konflikt i politiken – av höger/vänster-dimensionen.

Utan motståndare – inget demokratiskt utlopp för kollektiva identiteters passioner. Det är också den springande punkten i hennes resonemang:

“När de politiska gränserna blir otydliga uppstår missnöje med de politiska partierna, och vi bevittnar ett uppsving för andra kollektiva identitetsformer som organiseras efter nationalistiska, religiösa eller etniska linjer.”

Mouffe menar att det aldrig kan vara demokratins uppgift att försöka övervinna kollektiva identiteter medelst ljum liberal konsensus.

I stället måste politiken konstruera dem på ett sätt som håller liv i “den demokratiska konfrontationen”. Enligt henne varken kan eller bör människans politiska natur förnekas.

Det finns ingen konfliktfri politik. Och ingen Eurovision utan politik.

(Ett annat sätt att stötta Ukraina utöver att rösta i Eurovision är för övrigt  att bidra ekonomiskt till Hoods Hoods Klan, en antifascistisk ultrasgrupp i Ukraina. I vanliga fall finns de på fotbollsläktaren. Just nu försvarar de sig mot Ryssland.)