För sent, för sent, faktiskt omkring 60 år för sent är det att ge Nobels fredspris till det som i dag kallas EU.

På 1950-talet, när EU:s föregångare kol- och stålgemenskapen skapades mellan sex europeiska stater fanns förvisso ett stort fredspatos i projektet.

Forna krigskombattanter skulle nu enas i en fredlig ekonomisk union till förmån för en gemensam utveckling i fred.

I dag finns ingenting, absolut ingenting, kvar av denna EU:s fredstanke.

I stället odlas planerna på en gemensam krigsmakt. EU:s länder står i dag för över trettio procent av världens vapenexport, vilket innebär att det EU som nu får fredspriset för att unionen sägs vara ett ”fredsprojekt” placerar sig jämsides med USA som världens största vapenexportör.

Det rimmar illa med Alfred Nobels ord om att priset ska gå till ”den person som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser”.

Inte heller de gemensamma ekonomiska åtagandena utvecklas nu som ett fredsprojekt.

I stället hotar de sparkrav som EU lägger på enskilda invånare i de länder som fastnat i finanskrisens skulder, som sänkta löner och sänkt välfärd, att öka destabiliseringen i hela Europa och ställa folk mot folk inom unionen.

I Norge har det tvivelaktiga beslutet att ge Nobels fredspris till EU skapat en debatt om politikerna verkligen har tillräcklig kompetens för sitt uppdrag som prisutdelare.

Den kommitté som beslutar om Nobels fredspris är nämligen politiskt tillsatt utifrån majoritetsförhållandena i Stortinget.

Och visst finns en betydligt större kompetens hos kommittén bakom Right Livelhoodpriset, det som brukar kallas det alternativa nobelpriset.

I år delades Right Livelihoodpriset av Hayrettin Karaca, från Turkiets största miljörörelse, Sima Samar, läkare och drivande i kampen för kvinnors rättigheter i Afghanistan, Gene Sharp, USA, som utformat metoder för ickevåldsmotstånd och Campaign Against Arms Trade (CAAT), brittisk organisation som driver kampanjer mot den globala vapenhandeln.

Var och en av dessa är mer värdiga mottagare av Nobels fredspris än EU.