Torun-ny-webbkronika

”Det ser tyvärr fortfarande mörkt ut inför sommaren när det gäller bemanningen”.

Jag är inte ensam om att läsa de orden. Runt om på sjukhus och vårdavdelningar informerar ledningen om att de misslyckats med att rekrytera tillräckligt många kollegor, om ens några, inför kommande semesterperiod.  Och vi som läser vet vad det betyder: Att vårdplatser kommer att stängas. Att planerade operationer och undersökningar kommer att skjutas upp. Att väntetiderna på akutmottagningarna kommer att bli ännu längre. Att fler patienter kommer att vårdas på fel avdelning.

Men också att vi förväntas ta ansvar. Skjuta upp semestrar. Jobba dubbla pass. Vara konstant och planerat underbemannade, och hoppas på det bästa. Eller i alla fall hoppas på att det värsta inte händer.

Träffar en gammal kollega. En gång i tiden hade min gamla avdelning 26 vårdplatser öppna. Sedan dess har de långsamt minskat. I sommar är det prat om att endast ett par platser ska hållas öppna. Det är som ett skämt, säger hon. Antalet patienter i behov av vård har ju inte alls minskat. Vart ska de ta vägen? frågar hon. Och jag har inget svar.

På nattpasset pratar vi om bemanningsläget. Vi har alla läst mejlet om hur mörkt det ser ut. Och försöker förstå.

Tänker att en del av förklaringen är att allt fler av oss ställer högre krav nu, begär rimliga ingångslöner och schysta villkor från start. Gör oss själva oanställningsbara genom att kräva en lön som någon högt upp i vårdhierarkin kallat orealistisk.

Vi pratar om att en del av våra kollegor säger upp sig och går till bemanningsföretagen. Som ger högre lön, och dessutom kostar landstinget än mer, eftersom företagen plockar ut en del i vinst till sig själva.

Vi pratar om det märkliga i att landstingen väljer det, i stället för att satsa på den ordinarie personalen. Att man hellre bemannar avdelningen med sjuksköterskor som stannar kort tid och kostar mer, än försöker behålla och rekrytera egen personal. Att man hellre utsätter patienter för ständigt ny (och därmed ovan) personal, än erkänner att man hittills betalat för låga löner till sin ordinarie personal.  Att man hellre stänger vårdplatser och ställer in operationer, än höjer ingångslönen.

Vi pratar om det ständigt kortsiktiga sättet att spara på. Genom att tydligt berätta att det inte finns pengar för någon som helst lönesatsning får man sjuksköterskor, som oroar sig för sin pension, att ge upp. Och tvingas då hyra in, ibland samma personal, men till högre kostnad. Så att det nästa år inte finns en krona kvar att höja lönerna med.

Vi pratar om att det borde gå att göra annorlunda. Använda skattepengarna bättre. Ta hand om personalen på ett annat sätt. Ge patienterna bättre vård och mer trygghet.

Vi tänker att det inte vore omöjligt. Snarare helt rimligt att kräva det av dem som bestämmer.

Vi pratar om att det ser mörkt ut inför sommaren.