Kultur

Poeten Emil Boss kvitterar

Poeten som sitter ensam på sin kammare och värker fram text? Inte enbart. Litteraturforskaren Evelina Stenbeck ser en tendens av kollektivism och engagemang hos poeter. För butiksanställda Emil Boss blir poesin en viktig motpol till ledningens berättelse om arbetet.

”Hur känner du inför förändringsresan mot ett kundmöte utan motstycke?”. Butiksanställda Emil Boss poesibok Acceleration flyter längs en kassakvittorulle. Så blir den till ett flöde, på samma sätt som managementfilosofins idéer om arbetet. Foto: Anna Simonsson

Emil Boss är butiksanställd, fackligt aktiv – och poet. Litteraturen har ingen uppgift – det är han noga med. Men arbetarrörelsen och andra sociala rörelser kan hämta kraft därifrån. Och själv använder han poesin för att bryta tystnaden på jobbet.

– Jag kan inte säga att jag är en poet som råkar jobba hela livet i butik och som kämpar fackligt. Det är ju tvärtom, säger Emil Boss som varit lyrik-nörd sedan ungdomen.

Då skrev han mer romantiskt, centrallyriskt. Sedan dess har han gjort en ”förändringsresa” – för att prata managementspråk – mot den lyriska arbetsvardagsrealism som hans senaste diktbok/kvittorulle Acceleration visar prov på.

Där låter han managementfraser om förändringspsykologi, direkt tagna från sådant han ”ordinerats att läsa” på jobbet, flyta in längs kanterna i kursiv: ”hur känner du inför förändringsresan mot ett kundmöte utan motstycke?”, ”tar du ansvar för din situation och arbetsglädje?” för att spela mot text i rak stil som beskriver de sysslor som utförs.

– Tanken är att det bara blir en läsning, och sedan slänger man rullen. Men jag har märkt att folk är väldigt rädda för att öppna den. Det tycker jag inte man ska vara, säger Emil Boss, som tryckt sin dikt på en kvittorulle. En ”long-life-rulle”, där trycket ska hålla tio år. Men dikterna finns också som bok, och den kan man läsa fler gånger. Foto: Anna Simonsson

Från början handfast: ”vi har startat banden och börjar genast blippa varorna”, och senare, efter att peppcoachen varit där, mer krampaktigt: ”vi rycker upp oss”, ”vi ler”.

– Man skulle kunna tro att managementspråket kommer från Nordkorea, om man lyfter det ur sitt sammanhang. Helt uppriktigt, säger Emil Boss, som arbetat på Systembolaget i Stockholm i 15 år.

Förändringen av språkbruket är radikalt, enligt honom. Som i lönesamtalet, där han förut kunde få frågan: Tycker du att du är snabb på att köra varor, att palla av?

Men där det nu heter: Förstår du att ständiga förbättringar är en förutsättning för att du ska lyckas?

Han gör jämförelser med kommunistiska ”hjältearbetare” och odemokratiska språkvärldar när han berättar att Systembolaget – som utsetts till Sveriges bästa serviceföretag fyra år i rad – har ett internt pris för ”suverän service”.

– Diplom på väggen, utnämnande inför andra butiker, höjd ranking av butiken, vilket ökar butikschefens möjligheter att avancera, sammanfattar Emil Boss krasst.

I grunden handlar managementfilosofier om ett nytt sätt att se på arbete, vilket många drabbas av, anser han. Satsningar på företagsmodeller för atti-tydpåverkan, för social kontroll, för ”god stämning”; allt för att de anställda ska fokusera på att göra kunden nöjd. Konflikten mellan arbete och ägande döljs bakom kunden, som har vanor, behov.

– Ska det bli flexiblare arbetstider är det inte för att öka vinsten, utan för att kunden kräver det.

Prat om arbetsmiljön riskerar att förstöra stämningen, liksom ”resan”.

Lean production och dess förgreningar går ut på att identifiera tidsslöseri och eliminera det. (Men när Systembolagets ledning arbetar med rättvisefrågor, som att de sydafrikanska vingårdsarbetarna ska få skäliga villkor, heter det att ”det måste få ta tid”, lägger han till. Och som anställd får han inte berätta för kunder vad han själv sett under en praktik på en av gårdarna).

Att han publicerar sin dikt på en kvittorulle – ”hur man gör? Handlar rullarna på butikskassa.com, köper en kvittoskrivare, kopplar in drivrutinerna och blir glatt överraskad” – anspelar inte bara på jobbet i kassan, utan också på managementtexternas berättelser om flödet.

– Ett flöde som strömmar genom de stora företagen och som friktionsfritt och allt snabbare ska förbättra arbetet. I floden förbrukas arbetsmaterial, varor och tid, och även vi som jobbar är något som flyter förbi, säger han.

Efter läsning är tanken att läsaren ska stå i ett papperstrassel där det inte går att backa.

När Emil Boss började jobba på Systembolaget i början av 2000-talet tyckte han att det var roligt, i arbetslaget och med arbetskamraterna.

– Det är på många sätt ett bra jobb, det är roligt att prata med kunderna, det är kul att kroppsarbeta tillsammans och lyssna på musik.

Men under åren har villkoren förändrats. Anställningarna är otrygga. Flexibiliteten har ökat. Han har svårt att klara sig. Han beskriver i dikten, som till största delen är verklighetsbaserad, hur han lever på 15 000 kronor efter skatt.

– Det stämde. Då, när jag skrev, när jag jobbade 80 procent, säger han.

Nu är han, efter att ha förlorat ett vikariat på 30 procent extra, nere i 55 procents anställningsgrad. Samtidigt är han och de andra – enligt företagets avtal med Unionen – skyldiga att inför varje månad vara beredda att jobba upp till heltid: vara tillgängliga vardagar mellan 7 och 19, lördagar 7 till 15. Lönen ökar däremot inte, utan blir till mertid som ska tas ut som kompensationsledighet vid senare tillfällen. Att ha andra jobb vid sidan av är därför svårt. Liksom att vara småbarnsförälder.

– Förut kunde jag jobba extra och tjäna mer. Det kan jag inte nu, säger han.

När medelklassvänner tycker att han borde ta sig därifrån, att han förtjänar bättre, tänker han:

– Vad löser det? Borde inte reaktionen vara att ingen ska ha det så där?

Ända sedan motbokstiden är alkoholförsäljarna tjänstemän. Och därför är det Unionen som tecknar avtal. Emil Boss vill inte kritisera fackförbundet, men säger att avtalet måste bli bättre.

– Jag tror att människor blir förvånade, jag tror att de vill att Systembolagets personal ska ha bättre villkor. Det är inte våra skattepengar, men väl våra alkoholskattepengar, säger han, som är fackligt aktiv inom SAC Syndikalisterna.

– Hade det varit Handels hade vi nog inte bildat en SAC-klubb, så kan jag säga.

Eftersom företag lägger så mycket tid på social kontroll av de anställda borde arbetarrörelsen göra det samma, men utan manipulationer. När företagen säger halleluja, borde det finnas en facklig motröst.

För att inte managementfilosofin ska sprida sig är det viktigt med arbetarnas berättelse, anser Emil Boss.

– Grunden är att jag är väldigt upprörd över arbetssituationen och fackligt aktiv. Men det jag älskar är att skriva poesi, säger han, som i Acceleration ställer frågan:

”Varför tycker vi att det är så viktigt och rationellt med demokratiskt inflytande i kommunerna där vi bor, men inte i företagen där vi jobbar? Varför finner vi oss i att lämna demokratin när vi går till jobbet?”

LÄS OCKSÅ Arbetet träffade Emil Boss redan 2011 – läs intervjun här

Emil Boss

Emil Boss (född 1979) debuterade med diktsamlingen Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi (Bonniers 2012). Han är engagerad i SAC och skriver återkommande för norska Klassekampen och tidningen Arbetaren. Acceleration är hans andra diktsamling.

Systembolaget

• Systembolaget har 5 000 anställda, 70 procent arbetar deltid.
• Emil Boss lön efter 15 år på det statliga bolaget är 23 000 före skatt – om han hade arbetat heltid. På 55 procent blir den i stället 12 600 kronor.